Alla som känner mig vet att jag har en passion. En passion som hängt
med mig sen 6 års åldern och den passionen hade jag tänkt att
skriva om denna vecka. För medan media nästan har bannlyst allt som
inte är från idag, alternativt senare delen av 90-talet, och medan
många andra som inte står bakom medias åldersgräns hellre
botaniserar i Elvis, Beatles och annan 60-talsmusik så har jag valt att
förälska mig i 80-talet. Under flera år så har det varit
som att svära i kyrkan att säga ordet ”80-talet” i en
seriös ton. Många sa då att ”det är så när
det är övergång från ett decennium till ett annat”.
OK, nu har det gått två decennier och fortfarande är man en
tönt om man säger att Trance Dance är riktigt bra. Visst, 80-talet
har haft en enorm retro de senaste åren, med comebacker av artister som
New Order, Sha-Boom, Kim Wilde och Modern Talking, med rappare som snor 80-talshits
till höger och vänster och med flera hitlåtar med klara 80-talsinfluenser.
Men hur kan det då komma sig att det i regel ALDRIG spelas hits från
80-talet i radio? Att inte låtar med ovan nämnda artisters hits från
80-talet spelas? Hur kan det komma sig att 80-talsartister sågas av recensenter,
inte för att de nödvändigtvis har gjort en dålig platta
utan för att de är före detta 80-talsartister? Och hur kan det
komma sig att det ännu skrattas åt 80-talet och dess mode, trender
och musik? För mig är har trender alltid varit något helt nollställt.
Trender är det mest idiotiska som finns eftersom det hindrar människan
från att tänka själv och får folk att bara göra som
alla andra. Så när folk under 90-talet tog av sig sina stentvättade
jeans och klippte av sig håret, så stod jag kvar där med mina
80-talsband och vinylskivor och vägrade att leka med. Folk undrade hur
jag kunde lyssna på det.
”80-talet var ju tiden då vi levde över våra tillgångar,
hur kan du gilla det decenniet?”
…eller
”Det är ju stenute. Hur kan du gilla det?”, hörde man
överallt.
VARFÖR är trender så viktigt???
Det ska dock sägas att mitt hat mot trender märktes redan på
tidigt stadium. Jag hade aldrig typiska 80-talskläder, som stentvättade
jeans, axelvaddar och hår i frisyrgelé. Jag bar manchesterjeans,
långa enfärgade tröjor och kort, vanligt hår och aldrig
jeans förrän 90-talet kom. Resultatet blev att jag blev retad och
mobbad. Jag brydde mig aldrig om mode och det var inte förrän i mitten
av 90-talet som jag fattade vad typiskt 80-talsmode var. Så genom hela
90-talet så köpte jag 80-talsskivor som om inget hade hänt och
gör så än. Min farsa gillar 60-tal för att det är
nostalgi och för att han tycker det är bra, jag gillar 80-tal för
att det är nostalgi och för att jag tycker det är bra, så
enkelt är det. Jag lyssnar på 80-tal lika naturligt som en vanlig
ungdom, idag, lyssnar på Pink, Limp Bizkit eller Shakira. Med undantaget
att jag även noterar fakta och listplaceringar kring artisterna.
Men det är inte bara 80-talsmusiken som jag gillar. Jag gillar allt medialt
kring 80-talet, TV-programmen, radioprogrammen och nyheterna.
TV på 80-talet var oändligt mycket bättre än idag. Jag
hittade en gammal TV-bilaga från 1988 och fann att då var det ett
eller två program per dag som var bra och av värde att se. Idag,
2002, är det ca ett eller två per vecka. Jag menar, klassiker som
Falcon Crest, Varuhuset, Goda Grannar, Dynastin, Hunter, Knightrider, MacGyver,
En röst i natten, Rättvisans män, Hassel och 24 karat är
saknade! De var naturliga och lättittade. Inte tillgjorda försök
att vara ungdomliga och trendiga, inte försök att vara så balla
och coola som möjligt.
Jag bodde vid radion på 80-talet. Utan Tracks så vete tusan om jag
hade haft detta musikintresse som jag har. Det programmet har alltid varit min
influens och jag hade nog inte sänt radioprogrammet Radio Lyftet om jag
inte följt Tracks. Detta trots att Tracks idag är en skugga av sitt
forna jag, mest då beroende på att den musik som säljs är
usel. Men ändå, en stor eloge till Kaj Kindwall som varit min influens
i musikintresset. Dessutom fanns också program som Rakt över disc,
Kulan i luften, Metropol, Skivstafetten, Lördagsbiten, Yesterday och Smokerings.
Hur bra som helst! Dessutom fanns program för alla smaker. Nästan
alla, jazzälskarna, 60-talsälskarna, dansbandsälskarna, visälskarna,
folkmusikälskarna, soulälskarna, ja, de flesta fick sitt. Idag ska
allt gå att sälja på en hitlista och vara anpassad för
en allt yngre publik.
Men sist, men inte minst, så är det musiken. Synthklassikerna, Alphaville,
Depeche Mode, Human League, Ultravox och Kraftwerk. Discostjärnorna Falco,
Fancy, Modern Talking, Sandra, Numero Uno, Stock-Aitken-Waterman, Jason Donovan
och Bad Boys Blue. Popgrupperna, Go West, Pet Shop Boys, A-ha, Eurythmics, Duran
Duran, Pseudo Echo, Living In A Box, Bangles och Hall & Oates. Och sist,
men inte minst, rockarna som Foreginer, Gary Moore, Treat, Bon Jovi, Talk of
the town, Europe och Toto.
Att säga ”det var bättre förr” är det hemskaste
som finns idag och visst kliar det att säga det, men jag antar att ni redan
har fattat att mina åsikter ligger åt det hållet. Mediastjärnan
Grynet, som i sig är ett bevis på att 80-talet var roligare, har
inte sagt mycket vettigt, men i första Sommartoppen, i P3, så satte
hon huvudet på spiken. Hon hade hittat på en regelbok kallas ”Grynets
regler” och som första regel hade hon ”Tänk själv”
och rådde 14-15-åringarna framför scenen att tänka själva
och gilla det dom själva gillar och inte det som kompisarna gillade, oavsett
om det var Hanson eller Eminem. Och detta är också mitt råd,
oavsett om ni gilla 80-tal, jazz, punk, visor eller Thorleifs; Tänk själv.
Ni får det så mycket roligare då!
Tillbaka till presentationen
Tillbaka till förstasidan