Betygsskala:
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ = Klassiker, värd varje krona!
¤ ¤ ¤ ¤ = Mycket bra platta!
¤ ¤ ¤ = OK, kunde varit bättre, kunde varit sämre
¤ ¤ = Ett sådär album. En besvikelse...
¤ = Uselt!

DANSMUSIK

Det finns så oerhört mycket som passerar in i denna genre. Mycket här består av eurodansmusik från endera decenniet, men även en el experimentell dansmusik, big beat, vocal trance och techno. Vissa plattor kanske känns lite malplacerade, men det bjuder jag på i så fall.

80-TAL
Rock Steady Crew "Ready for battle" (1983) ¤
1983 - breakdancemusikens genombrott då ungdomar världen över började snurra med benen och på huvudet till funkig discosoul. Och en av dom som i USA lanserade dansen var Rock Steady Crew vars låt "(Hey you) The Rock Steady Crew" blev en stor hit. Den låten är faktiskt en lagom fräck och kul rapdiscolåt med sköna synthljud. Och hade resten av plattan legat ens i närheten hade det varit kul. Men tyvärr är det bara rytmiska kaskader för att dansa breakdance till, helt utan melodier som lyser med sin frånvaro. Det är som att lyssna på ett gäng stela mixar till en ordinarie låt på en singel. Och de låtar som försöker med en melodi (som låten "She´s fresh") låter mer som en taskig B-sida.
Jag ska inte ens försöka mig på att lista ut danstempot till denna dans eftersom jag lämnade min hemska "breakdanskarriär" 1985, men det är inget som känns som jättehäftigt utan det är segt, intetsägande och melodilöst. Man har klart siktat på en platta som är mer anpassad för gatorna och dansstegen än att lyssna på och det gör plattan ointressant i det hela.

Paul Simpson "One" (1989) ¤ ¤ ¤
New York-födde Paul Simpson var en av alla dessa som upptäckte den brittiska housemusiken när den var i sitt esse i slutet av 80-talet. Kommersiellt är han mest känd för låten "Musical freedom" som han gjorde ihop med housedivan Adeva 1989, en kanonlåt i sin genre. Tyvärr är det den längre maxiversionen som finns på denna platta. I övrigt så kan man kalla denna platta för gospelhousedisco med texter om hur musiken och kärleken ska rädda oss alla och personligen tycker jag att det blir lite mycket hallelujadisco av det hela ibland. Instrumentala stycket "Pauls mood" har också rätt mycket musikskolestämpel över sig. Däremot så svänger det och det är en väldigt snyggt producerad houseplatta vilket gör deta till en helt OK platta ändå. Och det finns riktigt intressanta och bra låtar som balladen "God bless the day" och "Spread it". Totalt sätt är plattan väldigt snygg och svänger, men är lite mycket frälsningsgospel i både melodi och texter ibland.

D Mob ”A little bit of this, a little bit of that” (1989) ¤ ¤ ¤ ¤
Engelske discjockeyn D Mob kom i en tid då den engelska dansmusiken hade förändrats drastiskt och housemusiken hade gjort sitt definitiva genombrott där. För att vara 80-talet så är detta en annorlunda skiva där D Mob själv inte hörs utan all musik sjungs eller rappas av gäster som då hyggligt stora discostjärnan Cathy Dennis och namn som Danny Madden, Gary Haisman och producenten själv, Dancin´ Danny D. Skivan är dessutom noga uppbyggd. Ena sidan (”This side”) innehåller mer normal housesoul med sång och andra sidan (”That side”) är med remixad och experimentell acid housemusik. Jag är rätt svag för den brittiska housediscoarenan från övergångstiden mellan 80- och -90-tal. Jag gillar produktionen och svänget och även om den mer normala soulsidan är givetvis har mer melodier och är strået vassare så är housesidan inte dålig. Låtarna är häftiga i sin uppbyggnad och aldrig riktigt tråkiga. Sänkaren är D Mobs hitlåt ”We call it acieed” där jag irriterar mig grymt på prärievargen som ska yla ”acieeeeeeeed” i tid och otid. Men i övrigt skön dansnostalgi från en tid då dansmusiken var i kraftig förändring och väldigt spännande.

Blue System ”Walking on a rainbow” (1987) ¤ ¤ ¤ ¤
En sak är säkert. Man förstår varför Thomas Anders var den som sjöng i Modern Talking, för Dieter Bohlen har en hemsk sångröst. Hans falska väsande kommer knappast vinna några sångtävlingar. Detta är alltså hans första skiva med soloprojektet Blue System efter Modern Talkings första splittring. Musiken är dock fortfarande identisk med Modern Talkings musik så det är en fördel om man gillar det bandet. Alltså svävande 80-talsdisco med mycket synthar. Men Dieter Bohlen må sakna sångröst, men han är en baddare på att skriva hits och producera skön eurodisco. Detta faktum gör att man i detta fall kan förlåta och ignorera hans röst. Och en sån skön latinostänkare som ”Sorry little Sarah”, som jag tycker är en av de bästa låtar som kommit ur hans penna, ursäktar det mesta. Man kan också bortse från att Bohlen envisas med att 90 % av låtarna är i maxisingelversioner, vilket gör att låtarna förlängs av korta onödiga instrumentala partier mitt i låtarna. Denna platta är faktiskt, rent musikaliskt, starkare och roligare än den platta Modern Talking släppte bara några månader innan denna, ”In the garden of Venus”. Om han bara hade anlitat någon annan sångare…

Hithouse ”Hithouse” (1989) ¤ ¤
Housemusiken spred sig på dansgolven överallt i skiftet mellan 80- och 90-tal. Denna belgiska technoproduktion blev stor i England, men nådde förstås aldrig Sverige riktigt. Hithouse var Peter Slaghuis, som också var mannen bakom Videokids "Woodpeckers from space", och den enda hiten blev ”Jack to the sound of the underground”. Slaghoise hann inte mycket mer eftersom han omkom i en bilolycka två år senare. Låten är dock en kanonlåt i sin genre och är en otroligt snyggt ihopvävd housetechnodänga. Denna platta i övrigt är dock en tveksam uppfinning. Den innehåller förvisso ett par låtar som har en tanke bakom och som låter liknande singelhiten. Men tyvärr innehåller den också något som kan liknas vid osammanhängande discomixar. Basgångar och trummor som går och går och som har någon kul sampling emellanåt. Att höra sånt i ca 6-8 minuter är INTE kul. Men, som sagt så finns det några intressanta låtar. ”Move your feet to the rhythm of the beat” är en titel som normalt inte bådar gott, men som funkar gott som uppföljare till ”Jack to the…”. ”Everybody (got to get some)” funkar och gudskelov är ”Jack to the…” i sin singelversion och inte i en albummix. ”I don´t know” är enda försöket till en normal låt med sång och tanken är god, men Peter Slaghuis är definitivt ingen sångare och det låter mer hemskt än normalt. När jag köpte plattan så visste jag att detta kunde låta hur som helst och vara hur bra eller dåligt som det ville. Det landade någonstans i mitten. Inte helt dåligt för det finns OK ljusglimtar, men ändå en ganska trist sörja som inte har någon idé och melodi. Dock kan man trösta sig med att den var bättre än Videokids platta i alla fall...

Bad Boys Blue "Hot girls, bad boys" (1985) ¤ ¤ ¤ ¤
Holländska Bad Boys Blue dök upp som en i den stora mängd av eurodancegrupper som försökte bli stora i kölvattnet på Modern Talkings framgångar. Men "You´re a woman" blev en succé och jag minns att när denna platta fanns, på kassett, på macken nedanför vår bostad i Sundsvall 1986 så skuttade jag förväntansfullt nerför backen mot macken för att köpa kassetten. Visst ligger väl Modern Talking som en viss influens. De har trots allt norpat de tyska kollegornas sätt att följa upp refrängen med en andrarefräng sjungen i falsett. Men att kalla dem ripoffs är ganska oförtjänt. Plattan innehåller skön eurodisco av modell 80-tal och låtar som "I live", "Pretty young girl" och titelspåret är sköna danshits och 80-talsklassiker. Och visst kanske en viss glimt av nostalgi lyser igenom mitt betyg, för en del låtar är lite onödigt långa och alla låtar har inte samma hitkänsla som "You´re a woman", men en sån skön discoproduktion kan inte slå fel och melodierna är mycket bra och katchiga. Sångaren är väl sen inget unikum vid mikrofonen. Bad Boys Blue lade efter två plattor av med den Modern Talkinginfluerade falsettrefrängen och bytte sångare och är idag faktiskt något av discolegender i Mellaneuropa.


Välj genreDansmusik 80-talDansmusik 90-talPop 80-talPop 90-talSoul 80-talSoul 90-talSamlingar 80-talSamlingar 90-talÖvrigtMusikvideor
 

90- och 00-TAL

The Chemical Brothers "Exit planet dust" (1995) ¤ ¤ ¤ ¤
Denna platta kanske inte är den mest lättillgängliga rent musikaliskt att lyssna på. Den kräver en del, men Chemical Brothers första platta är ändå en riktigt spännande platta om man ger sig tid att lyssna på den. 1995, när plattan är släppt, är big beat-genren väldigt ny och oupptäckt och Tom Rowlands och Ed Simons är hjältar hos dom riktigt inbitna klubbfansen enbart. Och när en arbetskamrat till mig 1996 spelade upp spår för mig från plattan fattade jag ingenting. Nu, 18 år senare, sitter jag här med ett eget exemplar och hyllar skivan. Den är fylld med en skön rytm, funkrockiga beats, sköna instrumentala partier och loopar. Letar man efter en melodi så får man nog ta fram nyare plattor med bandet. Samtidigt är den mjukare och mer dansant än den efterföljande plattan "Dig your own hole". "Exit planet dust" är en spännande resa som man inte vet riktigt vart den tar vägen. Dom första låtarna går in i varandra och är som en rockfunkig technosymfoni och hittar man bara rytmen och låter sig följa med så har man en avkopplande musikalisk stund framför sig. Singeln "Leave home" är att rekommendera, liksom avslutande "Alive alone", sjungen av Beth Orton. Lyssna gärna in också på den rytmiskt gungande och mer lugna "One too many mornings". 

Utah Saints "Utah Saints" (1993) ¤ ¤ ¤
Engelska Utah Saints kan beskrivas som lite av föregångarna till Chemical Brothers, det hörs lite på en del av låtarna. Samplingen är bandets stora grej, det märks redan på insidan av fodralet där det står:
"Utah Saints use samples to free us from the confines of popular instruments."
Plattan är alltså fylld med experimentel dansmusik i housetechnostil som dock blandas upp med mer relaxa låtar av drömsk karaktär. Det är alltså ingen levande person som sjunger på plattan. Jag kan ju säga att jag har letat efter denna innan jag hittade den så lite spänd var jag på resultatet. Tyvärr så måste man göra det där som alla band i den alternativa dansgenren gör, remixa singlarna och lägga längre versioner på plattan. Singlarna "Believe in me", "Something good" och "What can you do for me" är lysande dansmusik och borde gott få ha varit i sin singeltappning. Annars tycks 80-talet stå Utah Saints nära med samplingar från både Simple Minds, The Human League och Kate Bush. Och resultatet är riktigt bra. Deras respektlösa version av Simple Minds "New gold dream" är lysande inledning och lugnare "Trance atlantic glide" svalkar skönt. Lyssna också på "I want you" som är big beat flera år innan genren ens uppfunnits! Däremot kanske man kunde gjort starkare melodier även på albumspåren för är låtarna för långa tenderar de att bli rätt enformiga. Men det är trots allt snyggt, svalkande, fräckt och häftigt på samma gång. Det är som en oförutsägbar berg- och dalbana som blandas upp med lugnare turer i barnkarusellerna och där varje låt är välgjord och fräck på sitt eget vis!

Quadrophonia "Cosmic jam" (1991) ¤ ¤ ¤
Holländska Quadrophonia är idag inte kända för särskilt mycket mer än en stor englandshit med en låt med samma namn som bandet. Inte konstigt kanske, vi snackar inte det mest melodiska och kommersiella här. Vi snackar technorave i dess primitivaste 90-talsform. I vår serie värdefullt vetande kan jag säga att en av medlemmarna, Marvin D, är lite av anledningen till att 2 Unlimited fick det utseende vi är mer vana vid, då han presenterade sin kompis Ray Slijngaard till gruppens motorer, Phil Wilde och Jean-Paul Da Coster. Sen blev Ray och Anita (Doth) långt mer kända än Marvin D själv.
Quadrophonia påminner om 2 Unlimiteds första låtar, om ni minns "Twilight Zone", "Get ready for this" och "Magic friend", fast utan sång och refräng. När man hör denna ska man lämna alla logiska nördiga tankar kring melodiuppbyggnad hemma och bara vrida upp och digga loss. Det må låta antikt som dansmusik sett med dagens mått mätt, men ser man det för vad det är så är det en svängig ljudupplevelse med riktigt skön produktion. Sen är ju problemet med mig att jag fastnar mitt emellan. Jag gillar technomattorna och ljudbilden, men är samtidigt en som gärna vill se något mer än bara en flåsig rappare som enda melodi. Så betygetsviktade något, låtar som singeln "Quadrophonia", "Find the time (part I)" och "Schizofernia - the word day of my life" är nog så sköna och oemotståndliga att jag vill höja betyget ett snäpp. Men i slutändan tror jag ändå att jag håller fast vid mitt första beslut, eftersom plattan är inget man kommer att minnas så mycket av när den är slut..

Lonnie Gordon - If i have to stand alone (1990) ¤ ¤
Året är 1990 och Donna Summer har just haft ett uppslitande gräl med Stock-Aitken-Waterman, vilket resulterat i att den planerade andra plattan för discodrottningen med succétrion har slopats. Den första "Another place and time" blev en större succé i många europeiska länder, men vad ska man göra nu med de färdiga låtarna för den andra plattan? Jo, i brist på annat så får man göra som man gjort så många gånger förr, skapa en ny stjärna. Man tar en relativt okänd sångerska med amerikanska rötter som sjungit i diverse mindre kända houseband, Lonnie Gordon, och ger låtarna till henne. Och så här i tider när Donna Summer just ha avlidit så blir man ju nyfiken på om denna platta borde ha sjugits av Donna eller om den kanske till och med blev bättre med en ny sångerska. Jag ska erkänna att förhoppningarna till det sista är inte stora, eftersom jag redan känner till Lonnie Gordons hitsingel "Happenin' all over again". Låten är inte dålig, men knappast någon av SAWs starkaste låtar. Och det är inte bättre heller att den därmed också är denna plattas starkaste och bästa spår. De tre första låtarna är helt OK, inklusive singeln. Normal SAW-disco med deras patenterade sköna lätta bubbelgumdisco. Men balladen "Beyond your wildest dreams" segar sig fram obemärkt och låtarna på andra sidan känns väldigt bleka för att vara SAW. Stock-Aitken & Waterman är en konstellation som lever på snärtiga hits som sitter som berg och som gjort hela 80-talets engelska discovärld under slutet av decenniet och problemet här är att plattan är som tio spår helt utan dom där singlarna. Det räcker inte med tre helt OK bra låtar när resten är relativt vattniga låtar med tam refräng och blek produktion. Donna Summer gjorde nog rätt som bröt med trion för låtarna på den här plattan hade inte ens hon kunnat rädda.

Genoside II "New life 4 the hunted" (1996) ¤ ¤ ¤
Engelska electrogruppen Genaside II tillhör knappast de mest spelade eller kända banden här i Sverige. Jag hade aldrig hört talas om dom om inte en gammal parallellklasskamrat spelat bandet vid en närradiosändning vi gjorde 1996. Där hörde jag deras sköna och minst sagt udda version av Red Hot Chilli Peppers "Under the bridge", överlägset bättre än originalet enligt mig! Sen dess har jag letat den låten och i Stockholm i en skivaffär hittade jag till sist skivan för 1 kr!
Genaside II, vars huvudmedlem är Kris Ogden, rör sig ledigt mellan triphop, house och hiphop, ibland med rap från Killerman Archer och ibland sång av Rose Windross och Sharon Williams. "Under the bridge" är överlägset bästa låten, vilket då innehåller sång av Rose Windross och det är där plattans styrka ligger, i låtarna där hon sjunger, för dessa är avkopplande och drömska house/triphopkaskader för dansgolven. "Why you watching me" är en bra låt liksom "Blacker shade". Dessutom bör den härligt gungande och smarta återutgivningen av "Narra nine" nämnas, som egentligen gavs ut 1991, men som innehåller bitar som norpats av The Prodigys för deras låt "Firestarter", som var aktuell när plattan kom ut. Och för att rida på vågen så passar man på att åter ge ut denna låt igen i sin originalupplaga.
Plattans sänkare är de mer rena rapplåtarna med Killerman Archer, givetvis för att den genren lämnar mig helt ointresserad. Och dessa sänkare hade kunnat degradera plattans betyg till en tvåa, men just eftersom det är så skönt avkopplande resten av skivan och låtarna med Rose Windross är riktigt bra så vill jag ändå räkna "New life 4 the hunted" till riktigt underhållande och njutbar, med vissa begränsningar!

Faithless "Outrospective" (2001) ¤ ¤
Faithless var ett band som jag tyckte kändes spännande när dom kom. "Insomnia" var och är ett stycke klassiskt dansmusikhistoria och låtar som "Take the long way home" och även "We come 1" är kanonlåtar. Problemet är att när singlarna är riktigt avkopplande och snyggt gjorda så experimenteras albumen sönder och samman och givetvis känner man knappt igen singlarna, som tyvärr i detta fall "We come 1". Så även denna. "Outrospective" innehåller avkopplande och nästan hypnotisk dansmusik som mer passar som avslappningsmusik. Engelska New Musical Express, en av Englands ledande musiktidningar, sågade dock albumet med orden "Boring, worty and brimming with clichées" och nånstans där ligger min åsikt också. Inte mycket händer utan det mal fram trist med Maxi Jazz mörka rapp då och då och med Dido på gästsång här och var. Två undantag finns dock. "Tarantula" är en snygg skapelse som är skön och relaxad och låten "Evergreen" är också en riktig härlig sak. Men då känns det lite för sent, när det gått åtta låtar och man ska försöka ta upp nån form av intresse för plattan igen. Nej, en samling med Fatihless bästa singlar, gärna, men ett till sömnigt studioalbum, nej tack.

Tina Cousins "Killing time" (1998) ¤ ¤ ¤
Engelska Tina Cousins kom i slutet av 90-talet som Englands bidrag till eurodiscomusiken med ett poppigt trancesound och med en rad intressanta hits. Och då kan man förledas att tro att hela plattan är lika rolig och tillbaka lutade som hits som "Pray", "Forever" och Sash!-duetten "Mysterious times", men tyvärr håller resten av plattan inte vad singlarna lovar. Övervägande av låtarna på plattan är producerad av bland annat Peter Waterman, en tredjedel av 80-talets discogurus Stock-Aitken-Waterman, men låtarna bortom singlarna är i mer radiovänlig och normal popstil, som inte är dåliga, men som känns platta i jämförelse med de enormt sköna danssinglarna. Tina Cousins har en väldigt bra röst och det räddar detta ändå dessa till att hålla en ändå OK-kvalitet. Dock kan inte ens hon rädda "The fool in me" som lättast kan beskrivas som trist dagis-drum & bass. Plattan är totalt sätt godkänt just för att det är OK låtar och hon sjunger bra, men produktionsmässigt så är singlarna långt roligare än resten och man blir lite ståendes med lång näsa mot vad man förväntat sig.

Adeva "Love or lust?" (1991) ¤ ¤ 1/2
Patricia Daniels spåddes en gång en lysande framtid som stjärna, fast då under det mer passande namnet Adeva. Adeva byggdes i sin profil också som en stor discodiva och tillsammans med producenten och discjockeyn Paul Simpson gjorde hon sköna houselåtar som "Respect", Musical freedom" och "I thank you". Låtarna hyllande till skyarna av en enad musikerkår och hon sas bli framtidens megatjärna. Och dessa låtar är verkligen 80-talets engelska housevärld när den är som bäst. Men tyvärr så är det inte samma Adeva som vi möter här. Det är inte dåligt, men houseproduktionen är långt mycket stelare och tristare och det svänger inte ens en bråkdel som singlarna på plattan innan. Det finns inget som rycker tag i en och får fansen att stordigga. Nån hit i samma kaliber som de ovan nämnda låtarna finns inte, även om låtarna och melodierna är OK och funkar och Adeva har röstresurserna. Men det räcker tyvärr inte, detta är en besvikelse i jämförelse med det som Adeva bjöd på vid storhetsperioden och når upp i ett lätt nickande OK och ett strölysnande i bakgrunden. Synd på så rara ärtor...

Snap "Welcome to tomorrow" (1995) ¤ ¤
Lite sorgligt att behöva såga ett par eurolegender som tyska Snap, men faktum är att denna platta räddas mirakulöst av dom tre sista låtarna på plattan. Denna skiva kom i en tid då Snap hade gett sig in på mer tranceliknande områden och försökte göra mer drömsk musik. Och musiken på "Welcome to tomorrow" är (eller ska föreställa) radiovänlig och lätt trancemusik med lite sång här och var, men det var länge sen jag hade så tråkigt av en platta. Vettiga melodier får man leta på månen efter för många av låtarna är fjäderlätta drömska danslåtar som bara mal på utan vare sig refräng eller nån röd tråd och som inte känns drömska alls. Och på de låtar där sång förekommer så är det mest bara malande av refrängen till nåt tomt trancigt komp. Inte ens singeln "Welcome to tomorrow" känns underhållande. En annan singel, "Rame", är förstås normalt en bra låt, men det är i sin singelversion. På plattan är den lika malande och intetsägande som allt annat. Eurodisco ska svänga, men detta svänger lika mycket som ett kassaskåp och det är svårt att tro att samma grupp en gång gjorde dansklassiker som "Cult of snap", "Rhythm is a dancer" och "Exterminate". Och motorsågen låg nära, tills slutlåten "Waves" kom, en mer ambient och tillbakalitande relaxlåt, och blev ett skönt undantag. På slutet har Snap sen slängt in ett par bonusspår från några filmer deras musik varit med i. "Where are the boys, where are the girl" från ett avnitt ur Beverly Hills är med hästlängder det mest hitmässiga på plattan och det närmaste på plattan som låter Snap. Och "It´s not over", från den tredje och helt bortglömda delen av "Neverending story" funkar också, långt bättre än allt annat på plattan. Det är bra att vissa artister försöker hitta nya vägar i karriären, men det är bra om man gör nåt vettigt också, framför allt med en melodi, inte bara ett tomt och tråkigt malande som här. Som Homer Simpsin säger: Boooring!!!

Felix "#1" (1992) ¤
Det är sällan som jag blivit så besviken som när jag införskaffade Felix enda platta. Felix hade technohits 1992 med två riktigt bra låtar, "Don´t you want me" och "It will make me crazy", och förväntningarna var rätt stora. Men plattan utgörs av en massa mixlåtar med en cool trummaskin och lite basgångar och ljudeffekter. Men en melodi får man leta efter, om man nu inte räknar den bortglömda tredje hiten "Stairs", som är en trist historia. Ett tag undrade jag om jag hade fått fel skiva och lyssnade på en CD-maxi med sju deep-housemixar av singelhitarna. OK, tänkte jag, hitlåtarna är ju häftiga. Men, men, långnäsa med stödhjul, dom låtarna är kraftig mixade och man känner knappt igen dom. På klubbdansgolven funkar säkert detta, men banne mig inte i en CD-spelare där man ska lyssna på bra musik. Som Homer Simpson brukar säga: Booooring!

DaYeene "Primetime" (1992) ¤ ¤ ¤
Systrarna Diane och Jeanette Söderholm i DaYeene var några av modern svensk dansmusiks mest uppskattade i början av 90-talet. Dom representerade den då nya dansmusiken, den svenska housediscon med studiokollektivet Swemix i spetsen. Är det nåt som doftar tidigt svensk 90-tal så är Swemix-gängets låtar med artister som DaYeene, Kayo, Rob ´n Raz och den tidiga Dr Alban, något som jag blivit väldigt svag för under de senare åren. DaYeenes platta här är en platta i klassisk Swemix-stil med Stonebridge och Nick Nice som huvudproducenter. Och det är otroligt snyggt producerat och gjort och det svänger enormt skönt. Sen kanske melodierna lämnar lite att önska och det känns ibland som om man lagt ner mer energi på själva soundet än låtarna. Ibland, där det ändå gungar så skönt att det inte spelar någon roll, så funkar det. Ibland så finns det dock låtar där man önskar att det hade funnits nåt mer, som "To be yourself" och "Danger lovin´". Raggautsvägningen i "Love the reggae bad" avstår jag gärna också. Men singeln "Your love" är ett mästerverk i sin genre och låtar som "Who´s gonna take you back"och "Alright" är väldigt njutbara. En skönt gungande platta som också kunde ha haft en lite mer extra krydda.
Det är lite svårt att tro när man hör detta att inte långt efteråt skulle en i Swemixgänget, Denniz Pop, bryta sig ur detta kollektiv för att bilda ett något mindre roligt kollektiv, Cheiron-gänget, som mot slutet av 90-talet gav oss seg pojkbandspop i mängder. Men det är en annan historia.

Ian Van Dahl ”Ace” (2002) ¤ ¤ ¤
Ian Van Dahl har med åren blivit den eurotrancegrupp som fått mest kommersiell uppmärksamhet även bland de mest trendkänsliga medierna. Men därmed är de inte den bästa. Tyvärr har Van Dahl blivit störst inom en form av trance som jag har lite svårt för. Den där det är en riktigt skön uppbyggd vers och sen när den häftiga refrängen ska komma så sluta plötsligt musiken och sångerskan sjunger nästan ensam innan en instrumental trancekaskad drar igång. Jag känner mig lite snuvad på en bra refräng och refrängen har ju genom åren varit A och O inom eurogenren. Detta är Van Dahls första och här är det fortfarande helt OK uppbyggda melodier. Det är inte så flashig tranceproduktion, men rätt mysig och skön eurotrance ändå. Dessutom sjunger sångerskan Annemie Coenen bra. Nackdelen är att refrängerna är rätt tama och intetsägande, vilket är ganska ovanligt på eurolåtar. En del undantag finns, singeln ”Castles in the sky” är riktigt bra och ”Satisfy me” och ”Tears” likaså. Totalt sätt en trevlig och kul dansplatta som funkar OK, men inget man minns så värst mycket av efteråt.

Pinocchio ”Trancesylvania” (1999) ¤ ¤ ¤ ¤
Svenska DJ-remixarna och trancetechnovetanerna i Pinocchio tillhör en av de som följde efter i Antiloops succé 1997 och blev väldigt stora på klubbarna i Sverige. Denna platta är alltså fylld med trancemusik i nästan samma stil. Om man föreställer sig Chemical Brothers i sin tidiga model och översätter det i trancestil så får man en rätt bra bild på hur det låter. Det är målande drömska technoljudbilder som byggs upp allt eftersom och som är anpassade både till dansgolven och för att vrida upp och slappa till. En del låtar rör sig kring 7-8 minuters gränsen, men är lika intressanta som om de vore 3-4. Det enda jag saknar är någon riktig hit som kunde piffa upp för singlarna ”Da da da” (en cover på österrikiska Trios låt från 1983) och ”Hypnitized” är otroligt välgjorda låtar, men inga hits direkt i samma stil som Antiloops låtar. Men totalt sätt en väldigt skön, välgjord och avslappnande platta.

Solid Base "Greatest Hits" (2004) ¤ ¤ ¤
Solid Base, Isabelle Heitmann och Thomas Nordin, tillhör några av den svenska eurodiscomusikens veteraner och släppte sin debut för 10 år sen, 1996. Dock har de lyckats bättre i utlandet, som Japan, än i Sverige. Men de som gick på discoteken under det sena 90-talet har nog säkert inte missat Solid Base. Fyra studioplattor har bandet gjort, som ligger till grund för denna platta. Skivan är sprängfylld med starka eurodiscohits och bäst är låtarna från 1998, med euroklassiker som "Come´n get me" och "Ticket to fly". Plattan dessförinnan, "Finally" från 1996, är också OK. Sköna discoklassiker från tiden då jag precis börjat gilla eurodiscon, och "Mirror mirror", "You never know" och "Fly to be free" är nostalgi. Däremot är låtarna från de två plattorna efter, från 1999 och 2002, klart sämre. 1999-låtarna är hurtiga discohits som alla har textbudskapet "vifta med armarna i vädret, häng med och partaja, upp på golvet och dansa" och är det nåt jag alltid hatat inom eurodansmusiken så är det såna totalt intetsägande texter. Så halva plattan, med äldre hits, bär upp betyget, för de är skön dansnostalgi, andra halvan, med nyare hits, är stentrist och innehållslös dansgolvsmusik. Det ska sägas att denna platta är ett sorts dubbelalbum, där andra skivan är en DVD med videor, liveframträdanden och annat kul.

Beats International "Let them eat bingo" (1990) ¤ ¤ ¤
I vår serie "Before they were superstars" har vi kommit till Fatboy Slim. Skämt och sido så är detta alltså Norman Cooks projekt åtta år innan Fatboy Slim och två år efter Housemartins. Ett engelsk dansprojekt som varade i två plattor och som var ganska stora på de engelska klubbarna. Och visst kan man höra ett tydligt frö till det som komma skulle för Norman Cook, för redan här så försöker han klippa, klistra, sampla och leka hej vilt i skivstudion. Det hörs inte minst i låtarna "Burudini Blues", "The ragged trousered percussionists" och "Tribute to Kung Tubby". Fast då med klubb- och housemusik istället för big beat.
     Resten av plattan är brittisk housemusik med reggaetouch anpassad för de hippaste klubbarna 1990. Bäst lyser singeln "Dub be good to me", men detta är ingen dålig platta. För att vara Fatboy Slim så är det, förstås, lite outvecklad ännu eftersom den musiken inte riktigt passar med denna form av dansmusik, och för att vara engelsk housemusik av modell 1990 så är den något spretig. Dessutom finns det ganska trist rap med på ett par låtar. Men plattan är bra och skönt producerad och en del kul samplingslåtar finns här så visst är det en klart kul platta.

Välj genreDansmusik 80-talDansmusik 90-talPop 80-talPop 90-talSoul 80-talSoul 90-talSamlingar 80-talSamlingar 90-talÖvrigtMusikvideor

80-TAL
Stephen Tintin Duffy "The ups and downs" (1985) ¤ ¤ ¤ ¤
Tintin är inte bara en känd belgisk journalist utan också en engelsk popstjärna som var med om att bilda Duran Duran. Fast Stephen Duffy lämnade bandet redan 1979, innan bandet hade fått skivkontrakt, och blev soloartist. Hans mest kända hit var den lättsamma och lalliga popdängan "Kiss me", som gavs ut två gånger, först 1983, då som ett band under namnet Tintin, och sen solo 1985, varav den senare blev mer känd. Fast när man hör denna solodebut så känns det lite orättvist, även fast det är en kanonbra låt, för plattan är ett bevis på att han var så mycket mer. "The ups and downs" bjuder på glad och pigg pop med lite touch av synthpop i kanterna, men som ibland också sticker ut med en pianoballad, som "Wednesday Jones" eller mer gitarrpop i avslutande "The world at large alone". Sen är Stephen Tintin Duffy inte den bästa sångaren, men det kan man ha överseende med.
Andra låtar att hålla öronen på är en annan singel, "She makes me quiver", och "Believe in me", som är en riktigt snygg poplåt! Produktionen, gjord av Duffy själv, är riktigt skön engelsk pop och man blir riktigt glad av melodierna.
Stephen Duffy är en väldigt underskattad och börtglömd engelsk popmusiker idag, även om han 2005 fick en stor renässans efter att ha varit med kompositör och producent till Robbie Williams platta "Intensive care". Den här plattan visar på riktigt snygg engelsk 80-talspop som både gläder och avslappnar.

Sniff 'n' The Tears "Love/Action" (1981) ¤ ¤ ¤ ¤
Engelska Sniff 'n' The Tears har funnits sen 1979 och är centrerad kring sångaren Paul Roberts. Deras främsta merit är låten "Driver's seat" från 1979, men har haft en rätt trogen publikskara ändå. Detta är deras tredje platta från 1981 och den första i min ägo. Jag har hört flera låtar i gamla avsnitt av radioprogrammet Eldorado och blev väldigt nyfiken på bandet. Den här plattan innehåller tidigt 80-talsrock med melodier som inte alltid är dom mest slagkraftiga för hitlistorna. Men melodierna är väldigt intelligent gjorda och speciella och musiken är väldigt avkopplande och snygg! Man kan inte annat än gilla gitarren i singeln "That final love" eller låten "Snow white", som är väldigt snyggt gjord och producerad! Texterna är riktigt bra och intressanta. Sen är Paul Roberts inte något unikum till sångare, men rösten är karaktäristisk. Detta är en riktigt bra, snygg och avkopplande rockplatta som sticker ut lite mot annat i samma stil på sin tid! Mer Sniff 'n' The Tears åt folket!

Belouise Some - Some people ¤ ¤ ¤ (1985)
Engelsmannen Belouise Some föddes Neville Keighley och fick succé direkt med sin första låt, "Some people", som överraskande tog sig in på Trackslistan på hösten 1985. Jag, som då var en total popnörd och svalde det mesta, dissade faktiskt tidigt låten. Den var för intetsägande och tråkig och jag spelade aldrig in den på något band som barn. Sen dess så har mina åsikter ändrats lite. Den är ingen totalkatastrof utan helt OK, men Belouis Some är fortfarande en väldigt blek och intersägande artist utan något eget. Jag tittar lite förvånat dataskärmen när Wikipedia kategoriserar honom som "new wave-artist", alltså i samma folla som Duran Duran och Adam Ant. Tillåt mig skepta bara lite!
Plattan "Some people" köptes enbart av ren nyfikenhet och jag måste säga att den är inte så dålig. Den innehåller ganska alldaglig engelsk pop med viss discokänsla i kanterna, ljudbilden funkar, men sticker inte ut mycket. Det enda som känns udda är hans sångröst och det är inte positivt. Belouis Some sjunger verkligen inte bra och allt detta gör att plattan på vissa ställen låter ointressant. Men det finns ändå vissa låtar som är riktigt hörvärda, inte minst andra-singeln "Target practice" och andra spåret "Stand down". Sen vad han håller på med i avslutande sömnpillret "Jerusalem" vete gudarna. Låten är seg som kola och texten är helt obegriplig och svamlig:
"And while beach boys play for pretty girls
and superman crys for a little help
you paint your face like Jerusalem
you lead the way like Jerusalem"
Men jag ger plattan ändå ett rätt högt betyg. Totalt sett är den dock en lyssningsbar platta med en del ljuspunkter och med en OK produktion, men som inte har någon udd eller speciellt som drar, förutom en något i längden irriterande dålig sångröst.

Chicago - 16 ¤ ¤ ¤ ¤ (1982)
När det gäller Chicago så kan man verkligen säga att fansen är delade i två läger. Antingen föredrar man bandets klassiska jazzrock från 60- och det tidiga 70-talet. Eller så lyssnar man helst på bandets radiorock och mysiga ballader från 80-talet. Oavsett vilket så finns det en man som vi kan tacka för denna ändring av stil, producenten David Foster. Det var han som 1982, i och med den här plattan, styrde den väldiga skutan Chicago åt ett annat håll och mot en mer trendriktig stil som skulle få en yngre publik att upptäcka bandet. Sångaren Peter Cetera var den som var mest positiv till det, när bandet nu bytte skivbolag till Warner. En ny medlem steg på också här, Bill Champlin. Japp, det är han som sjunger på jättehiten "Look away", sju år senare. Denna platta ligger stilmässigt lite emellan ett nytt tänk med mer rockballadskänsla och en mer radiovändlig stil och deras funkiga jazzrock. Inte minst på singeln "Hard to say i'm sorry" märks det nya, men hör man på den riktigt lysande låten "Bad advice" så lyser det klassiska Chicago igenom riktigt bra.
Detta är en riktigt bra platta! Plattan ligger bra där den är stilmässigt och Peter Cetera sjunger riktigt bra, men även de partier där Bill Champlin får visa upp sig vid micken är helt OK! Här samsas den mer radiovänliga "Love me tomorrow" med låtar med mer blås som den lysande låten "Sonny think twice". Det är lättsmält och avkopplande, men samtidigt otroligt snyggt gjort och producerat! Efter detta och "Hard to say i'm sorrys" succé så var Chicagos musikaliska väg utstakad, till glädje för vissa och till sorg för andra. Jag gillar båda stilarna och vill inte välja, men framför allt är det bra om det låter så skönt som denna platta!

Aztec Camera "Knife" (1984) ¤ ¤ ¤ ¤
Jag bollade med mig själv om vad jag skulle sätta på denna Aztec Camera-platta, 3 eller 4, men insåg sen att det trots allt var en riktigt bra platta. Kanske inte Roddy Frames allra bästa utan något av en mellanplatta, men den har ändå det mesta som en Aztec-skiva ska ha. Denna köpte jag bak på lagret på Recordmania i Stockholm denna höst och jag hade därför höga förväntningar.
Som vanligt blir jag glad när jag hör Aztec Cameras musik för denna platta innehåller också glada gitarrpoplåtar som smittar av sig. En del låtar kanske inte känns lika starka som på andra plattor och dom blåsare som backar upp på ett par av dom första spåren låter inte riktigt bra.
Men låtar som "The back door to heaven" och "All need is everything" är ändå riktiga poppärlor, för att inte tala om singeln "Still on fire". Lyssna dessutom på det 9 minuter långa titelspåret som inte känns långt och tråkigt alls utan riktigt avkopplande och ursnyggt! Mark Knopfler har producerat, bara en sån sak. Så detta är nog ett riktigt bra album av Aztec Camera, även om dom har gjort ännu starkare.

Niels "Vildkatt" (1983) ¤ ¤
Niels Jensen har genom filmen "G" blivit något av en kultstämplad pop-punkare. Tyvärr har jag inte lyssnat så mycket på honom, men jag ska nu. Jag har under loppet av en månad införskaffat hela tre plattor som jag ska lyssna in mig på. Det här är då hans debutplatta, gjord då han bara var 18 år gammal och det märks att det här är ungdomssynder där texterna är något omogna och halvfärdiga. Visst, han drar upp viktig samhällskritik i "2022" och den milt uttryckt ekivoka "Hororna i Malmö". Samtidigt så försöker han provocera och chockera här och var där diverse mindre fina ord nämns i nyss nämnda horlåt eller kör med lätt löjliga kattljud i "Vildkatt". Problemet är att det blir mer löjligt än kanske bra.
Musiken har ibland en dragning åt den punkmusik som vid denna tid var på väg bort och ibland lite new wave, fast med lite Noise-varning på vissa ställen. Även där alltså lite omogen musik, fast där är det Dan Tillberg som bär ansvaret, då han producerat hela plattan.
Men det finns positiva saker också. Låten "Rädd" är väldigt snygg och "Pappa kom hem" en riktig känslosam och fin sak. Men totalt sätt så är den märklig, småtrist och osammanhängande. Jag har trots allt hört senare saker med Jensen som låtit bra mycket mer spännande, så det är fortfarande en intressant resa genom plattorna.

A Flock Of Seagulls "Listen" (1983) ¤ ¤ ¤ ¤
Jag recenserade den första plattan med A Flock Of Seagulls för några år sen, en skiva jag hittade på Sundsvalls skivmässa det året. Det året borde jag ha haft en dumstrutsmössa på mig. Jag valde mellan den här eller den nyss nämnda debuten och valde debuten. Varför valde jag inte båda? Ja, det vet inte ens jag själv! Men på årets skivmässa hittade jag den igen så ordningen är återställd!
Den första plattan är ett 80-talistiskt new wave-mästerverk som glömts bort för mycket! Den här är något mer känd, kanske för att bandets mest kända låt i Sverige finns här, den taktfasta "Wishing (if i hade a photgraph of you)". Den här uppföljaren satte dock lite bry i huvudet på mig, vad jag skulle sätta för betyg. Den är inte dåligt på något sätt, verkligen inte. Den är fylld med engelsk elektronisk ljuv synthpop och produktionen är fortfarande lysande med härliga synthmattor! Däremot är melodierna, "Wishing" undantaget, inte alls lika starka. Både singlarna "I ran" och "Space age love song", från förra plattan, är starkare låtar än de flesta av låtarna här. Men ändå, det är snyggt och riktigt mysig musik. "Nightmares" är en favorit, liksom "Over the border" och kanske främst den avslutande "(It´s not me) Talking". Så en liten sänkning av kvaliteten av melodierna till trots så är detta ändå riktigt bra och stiligt! Fortfarande tidig engelsk synthpop när den är som ljuvligast från ett av dom mest oförtjänt bortglömda banden idag!

Peter Le Marc "Circus circus" (1983) ¤ ¤
Alla har vi varit barn en gång heter det, och här samsas inte bara en artist bakom det ordstävet, utan två. Dels Peter LeMarc, som här gör sitt andra album någonsin. Det första, "Buick", recenserade jag också för ett antal år sen och en sak är säker, den LeMarc som vi känner honom: Eftertänksam, gitarren i knät, sjungandes personliga texter och med lugna låtar är LÅNGT borta! Det är en funkig LeMarc som med mycket bas och en del blås river loss i en och annan discolåt som gungar. Produktionen är OK, varken mer eller mindre.
Ja, visst ja, den andra artisten som visar upp sin unga och gröna sida, Orup, är den som proddat. Två av den svenska popvärldens bästa textförfattare och sångare på en och samma platta, och visst hörs det att Orups intresse för disco, soul och den engelska new wavevågen lyser igenom på plattan en del.
Runt den här tiden var Orup fortfarande en del av Ubangi, vilket gör att Cia Berg finns med i kören också.
LeMarc är ju inte alls förtjust i dessa första plattor innan genombrottet 1987 så vad han tycker om den här plattan tror jag är självskrivet. Men jag tror ändå inte heller Orup kan se detta som en milstolpe direkt i karriären.
Där "Buick" var ändå mer grön i sitt utförande så hade den ändå en komisk charm som var kul nånstans. Det saknas på denna som ljudmässigt är OK, men melodierna och texterna är rena fylleslaget. Två låtar är helt OK, låten "Över alla under" som har en synthslinga som går och som är en mysig new wavedänga, samt singeln "Kom klappa min kanin". Den sistnämnda är en sorts kultlåt som jag ändå inte kan låta bli att gilla. Produktionen har låter ruskigt lik någon av Heaven 17s låtar och den svänger faktiskt. Däremot är texten totalt obegriplig och det är mer komiskt när Orup i snabbtakt upprepar "kom och klappa, kom och klappa, kom och klappa, kom och klappa" och LeMarc ylar "kom och klappa min kaniiiiiiiiin".
Men sen kan man på flera låtar undra om LeMarc var nykter när han skrev och gjorde resten, framför allt texterna, eller vad sägs om:
"Ryssen kommer (vodka kan ta livet av en)
Men vi ska doppa honom i äppelpajs-sås
i hamburger-hemmets plastbås" (låten "Den amerikanska kvinnan")
Och vad han håller på med i studion i låten "Saxofoner" med sitt ylande och stönande kan man bara fantisera om. Dom hade säkert kul i studion.
Dessutom är det komiskt att på idag allvarlige Peter LeMarcs omslag se en uppmaning som:
"Gå med i Peter LeMarcs "Big fun"-klubb och erhåll LeMarc-kamraten"
För er som missade simborgarmärket eller Kalle Ankas-kupp troligen.
Nej, detta kan nog ses som Peter LeMarcs sämsta platta i karriären, men den är ändå en riktigt rolig kuriosa, både som skapelse och i det faktum att två av Sveriges idag mest säljande artister en gång fördes samman på samma platta, fast då lika gröna i branschens virrvarr och krav.

Level 42 "A physical presence" (1985) ¤ ¤ ¤ ¤
Detta är en spännande upplevelse, Level 42s första liveplatta, ett dubbelalbum av riktigt hög kvalitet! Tänk att hitta detta på en vanlig gårdsloppis, vilket jag gjorde här! När Level 42 spelar live så svänger det enormt och här, innan deras kommersiella genombrott, då bandet var mer jazzfunkinriktat, är inget undantag. Här passar man på också att vara riktigt modig och plocka med ett par låtar som inte är kända alls för publiken, "Follow me", som aldrig tidigare släppts och "Foundation & Empire", som är en bortglömd b-sida. Annars är det en väldigt bra publik som sjunger med bra i "Turn it on" och som sväljer de mindre kända låtarna med hull och hår. Mark Kings bas har nog aldrig låtit bättre och man kan njuta i ett flera minuter långt bassolo mot slutet som nog är bland de bästa bassolon jag någonsin hört!
Bandets mest kända hits från denna tid sitter riktigt bra, "The chant has just begun", "Hot water" och inte minst "Love games", där bandet åter bevisar hur grymt den låten egentligen svänger! Detta är en speciell platta, en liveplatta med en unik musikalisk ljudbild och med ett tänt band som är på perfekt humör! Det är Level 42 och jazzfunk när det är som bäst. Man sitter och gungar en bra bit efter att nålen lämnat skivtallriken!

Gina Jacobi "Tid & rum" (1986) ¤ ¤ ¤ ¤
Sundsvall har två stora artister som enligt mig är värda att lyssna på. Det ena är The Confusions och den andra är Gina Jacobi, vars 80-talsmatrial är helt bortglömda idag, trots att hon under slutet av decenniet låg på stort skivbolag och producerades av den svenska popeliten. Ja, The Congress ovan då, men jag har hört för lite av dom. Dock finns en klar koppling, eftersom båda plattorna är producerade av signaturen Svensson. Men musikaliskt skiljer dom sig rätt bra. Då The Congress gör mer rock så är Gina Jacobi mer norrlands egen Py Bäckman, med en musikalisk stil som för tankarna åt henne. Men det gör det inte sämre. Gina Jacobis platta är en snygg popplatta med en väldigt experimentell, mogen och speciell stil. Dessutom är texterna riktigt bra, som "Askungen", där hon på ett nytt, vackert och genomarbetat sätt beskriver den klassiska sagan. Eller den riktigt snygga texten om att kämpa i ett förhållande, "Jag vill att du väljer livet". Produktionen är också riktigt skön och vacker och plattan är aldrig riktigt tråkig utan man vet sällan vad som händer från låt till låt. Det finns bara en sänkare, avslutande "Done - it's gone", men i övrigt är detta en spännande musikalisk färd som både svalkar, gör dig berundrad samt får dig att lyssna noga på snygg poesi om livet.

The Congress "Segrar" (1987) ¤ ¤ ¤ ¤ 
The Congress är ett lokalt band härifrån Sundsvall som på sin tid fick rätt så mycket uppmärksamhet och som jag hörde första gången på Sundsvalls närradio vid denna tid. På somrarna hade man ett semesterprogram som hette "Sundsvalls semestertryck" där man spelade The Congress en hel del. The Congress spelar pop på svenska som inte allt för sällan för tankarna tillbaka några år till Lolita Pops tidigaste plattor. Det är väldigt begåvat melodimässigt med bra tryck i instrumenten och en riktigt skön svensk popproduktion, signerat Svensson, med lite spänning i soundet. Texterna sen kan jag tycka inte är dom allra bästa. En del av dom är rätt krystade saker i ett försök att låta så intelligent som möjligt. Som i "Min stad":
"Jag lyssnar på ren musik
grå hus som skjuter i höjden
Blandar korten i en lek
fast aldrig någon spelar"
Ööööhh... ok, har du sagt det så. Men om man ignorerar det så är detta ändå en skön och spännande platta på samma gång. Hör gärna på singeln "Tysta timmar" som är en bortglömd pärla eller inledande titelspåret "Segrar". Inga jättehits kanske eller en platta som får någon grammisdirekt. Det är riktigt bra norrländsk pop på svenska, helt enkelt!

Heart "Passionworks" (1983) ¤ ¤
En känd grupps skivor innan genombrottet brukar kännetecknas av att man snabbt förstår varför inte plattan blev just bandets genombrott och Heart är inget undantag, även om nu bandet funnits sen det tidiga 70-talet. Heart, med systrarna Ann och Nancy Wilson i spetsen, är här två år innan sin första riktiga hit på 80-talet, "What about love". Plattan innehåller tidig amerikansk 80-talsrock relativt avskalad från synthar, men ändå radioanpassade. Dock är inte melodierna särskilt starka, ljudet är sådär och låtarna passar obemärkt förbi och gör inte Ann Wilsons hesa och starka röst rättvisa. Trevlig radiorock som man rycker på axlarna åt. Inledande "How can i refuse" är överlägset starkaste låten, medan "Sleep alone" och "Johnny Moon" är sömnpiller. Med denna beskrivning kanske betyget två är lite för högt, men det är ändå charmigt och bra producerat nånstans och det är lite kul att höra hur Heart lät på plattan innan de fick till det starka melodierna. Så lyssningsvärt är det, men inte mycket mer...

Time Gallery "Time Gallery" ¤ ¤ (1987)
I slutet av 80-talet, början av 90-talet, så dök det upp en del trista svenska band som gjorde radiovänliga låtar som passerade obemärkt förbi med OK melodier som inte sa nåt eller berörde nån illa. Där produktionen var en axelryckning med lagom pop, lagom lite disco och lagom mycket blås. Kalla det lagom-pop, om ni vill. Edin-Ådahl var ett sånt band och Desperados var ett annat, även om dom sistnämnda var smarta nog att göra låtarna på svenska vilket gjorde det lite roligare. Time Gallery var ett annat typ exempel som dök upp 1987 och fick en mindre småkul hit med "Valerie". Därefter hördes övriga låtar emellanåt i radio utan att nån brydde sig och recensenterna sågade platta efter platta. Denna debut är den mest kända och innehåller "lagom-pop" i dess ädlaste märke. Radiovänlig pop med lite tuffare style och en del blås. Inte dåligt, bara otroligt färglöst,  och intetsägande där de förutsägbara melodierna inte sticker ut en milimeter utan vandrar gäspande förbi med en liten lagom katchy refräng och nåt tufft gitarrsolo på nåt ställe. "Valerie" lyser förstås bäst med "All i want" och "No trace of love" därefter. Resten kommer du förmodligen inte ihåg efter att pickupen lämnat skivan.


The Silencers "A song for Buddha" ¤ (1988)
Scottska The Silencers tillhör dom band som har haft en trogen publik på den brittiska ön, men aldrig nåt hit och denna platta förklarar kanske en del varför. Man blandar här mycket rock och skottsk folkmusik, inte helt olik det som band som The Alarm och Big Country gör, men tre klasser sämre. Sångaren Jimmie O'Neill har en röst som kanske passat om man tuffat till sig lite, men mycket på plattan är lugnt, tillbaka lutat, men helt utan energi och intressanta melodier. Bra refränger finns inte, starka låtar får man leta efter och när man i början i alla fall tycker att produktionen ändå låter spännande så faller det ihop och 75 % av skivan blir ett trist sömnpiller, vilket är väldigt tråkigt eftersom det är Flood (U2, Depeche Mode) som har producerat. Första låten, och första singeln, "Answer me" får godkänt, men resten är för segt.

Japan "Gentlemen take polaroids" ¤ ¤ ¤ (1980)
Det är möjligt att detta är ett för högt betyg av denna platta, men jag tycker att det ändå är rätt spännande. Lite sent kanske, men på skivmässan i Sundsvall 2011 kom jag för första gången i kontakt med engelska Japan, en av pionjärerna inom den engelska synthvåg som följde under början av 80-talet. Denna platta är spännande ljudmässigt och rent instrumentalt, med mycket synthar och en hög bas som sticker fram. Men melodierna är rätt osynliga och färglösa och refrängerna är inte alls starka. Det som räddar skivan, förutom den spännande produktionen, är dels singeln "Methods of dance", som är en kul dansant sak som dock inte är hitmässigt stark, dels den riktigt snygga och vackra balladen "Nightporter" som egentligen bara innehåller ett elpiano och lite låga stråkar som ibland går i långsam valstakt, samt avslutande "Taking islands in Africa", som också är en långt vaggande synthballad. En spännande platta med några guldkorn, men också med låtar som passerar obemärkt förbi utan att de berör utan bara förbryllar. Det var säkert nyskapande på sin tid, men genren skulle kräva bra mycket mer bara nåt år senare.

A Flock Of Seagulls "A Flock Of Seagulls" (1982) ¤ ¤ ¤ ¤
Engelska A Flock Of Seagulls är ett band i den engelska new wavevåg som drog över landet i början av 80-talet, en av dom allra bästa genrerna under 80-talet. I Sverige är man endast känd för låten "Wishing (if i hade a photograph of you)" från året efter, men denna platta visar att bandet var så mycket mer! Synthpop av tidigt 80-tal dominerar alltså plattan och produktionen av Mike Howlett är otroligt skön, med härliga gitarrif av Paul Reynolds bland syntharna. Singlarna på denna platta är "I ran" och "Space age love song" och dessa är mästerverk i sin genre och från sin tid! Tredje singeln, "Telecommunication" är inte lika stark, men är också den enda låten på plattan som inte är producerad av Mike Howlett.
Melodierna på plattan i övrigt är kanske inte riktigt 100 %-igt starka och bra alla gånger, men med denna ljudbild och musikaliska proffsighet så klarar plattan sig riktgt bra ändå. Det instrumentala stycket "D.N.A" är riktigt snygg liksom inledande "Modern love is automatic". Totalt sätt en bortglömd pärla i 80-talts synthvärld som är både lysande producerad och proffsigt gjord!

Commando M Pigg "Mot stjärnorna" (1982) ¤ ¤ ¤ ¤
Commando M Pigg var ett alternativt rockband från det tidiga 80-talet som blev väldigt populärt bland journalister och rockfans och det tog mig ca 20 år innan jag på allvar upptäckte bandet genom ett exemplar av radioprogrammet "Ny våg" som jag hittade. Denna skiva hade jag alltså höga förväntningar på och man kan säga att dessa uppfylldes med råge! Sångerskan i bandet heter Eva Sonesson och har en väldigt bra röst till den rock som finns på plattan. Commando M Piggs styrka är annars texterna som är intima och träffsäkra och som passar skönt för tidig svensk 80-tal. Lyssna till exempel på texten till titelspåret. Annars är låten "Intima teatern" en favorit!
     Commando M Pigg kortade sen ner sitt namn till bara Commando och började sjunga på engelska vilket inte blev så lyckat och lade sen bandet på hyllan utan att få nån större hit, vilket är synd för det var ett bra band som spelade bra och snygg rockmusik med snygga texter. Denna skiva är ett stort bevis på det!

Peter LeMarc "Buick" (1982) ¤ ¤ ¤
Mina damer och herrar, ett stort ögonblick för mig som stort fan av Peter LeMarc; att äntligen få recensera hans mytomspunna allra första platta "Buick". För mig som har LeMarc som en sorts husgud för hur en svensk text ska skrivas och hur svensk musik ska låta är detta märkligt. En Peter LeMarc i synthpopstempo som låter småhög och som sjunger texter som... ja, inte kan sägas vara bland det bästa han har gjort. Bara albumomslaget ska ju ha en eloge, som hämtat ur en avantgardistisk tecknad Disneyfilm från 60-talet. Peter kallade detta, i en intervjuserie som Stefan Wermelin gjorde om svensk musikhistoria, för skräp och sågade det längst fotknölarna, och jag tänkte länge att det väl inte kan vara fullt SÅ dåligt. Jag ska säga att betyget tre kan ses som lite överbetyg för jag förstår Peters kommentarer idag, men det är ändå rätt snygg synthproduktion som hakar mycket på dåtidens new wavevåg och lite Lustans Lakejer emellanåt och en del låtar har rätt snygg melodi också. Men texterna är alltså på kalkonnivå, i alla fall om man jämför med "Hemma vid ett hav", "Little Willie John" och "Ända till september". Det finns textrader här som man bara skrattar åt, eller vad sägs om:
"Jag vill inte dö på IKEA" (låten "Slut på alla ord"). Jag har aldrig funderat på det, men nu när han säger det så längtar inte jag efter det heller.
"Han älskar ihjäl sig" (låten "Mannen som stjäl kärlek"). Snacka om död i skönhet i så fall.
Och min favorit ur låten "Guld":
"Jag letar efter guld, måste hitta guld. Letar i asfalt, letar i sot", följt sen av; "glittrande guld, för barnens skull"
LeMarc står med huvudet i en öppen spis och letar efter guld för barnens skull. Det är inte ofta jag får chansen att skratta så åt Peter LeMarcs texter, men texten ovan ger ju en viss bild av vad det är frågan om. Och det obegripliga virrvaret i avslutande "Mirakel varje måndag" ska vi inte tala om. Men som sagt, det finns låtar som är rätt intressanta, även om jag fattar noll av texten, inledande "Sjömän utan stjärnor" är snygg, liksom "Vi kan gå (mycket längre än så)" och det är alltså en snygg ljudbild överlag. Sen kanske min bild färgas lite av det speciella att skriva om just denna skiva, men jag vill ändå ge denna platta en trea i betyg för den är ändå komisk och snygg på nåt udda vis.


Välj genreDansmusik 80-talDansmusik 90-talPop 80-talPop 90-talSoul 80-talSoul 90-talSamlingar 80-talSamlingar 90-talÖvrigtMusikvideor
 
 

90- och 00-TAL
Morten Harket "Out of my hands" (2012) ¤ ¤ ¤ ¤
Jag brottas med mig själv vad jag ska ge denna för betyg. Och ena sidan så är A-ha-sångarens första soloplatta efter A-has slutliga split väldigt avslappnande och vacker. Det är mogen och lättsam synthpop, inte helt olik A-has sista album. Morten Harkets röst är intakt och detta skulle lika gärna kunna ha varit gjord av hela gruppen.
Samtidigt så finns det en sak som få mig att tveka och det är att den är helt i avsaknad av starka hits. Första spåret "Scared of heights" är menad som den stora singelhiten, men den är inte någon av det starkaste låtarna som kommit från Harkets penna. Men likväl är detta ett väldigt snyggt gjort album som är mycket bra producerad av Steve Osbourne, som också producerade A-has sista platta "Foot in the mountain". Några andra kul låtar är covern på Kents "Kärleken väntar", här översatt till "Burn money burn", som inte är dålig men skiljer sig inte så mycket från originalet, vilket hade kanske varit roligare om det hade gjort det.
Roligast är dock låten "Listening" som Neil och Chris från Pet Shop Boys specialskrivit till Morten och Neil Tennant hörs också på kör i bakgrunden. Det är en låt som musikaliskt inte ligger långt ifrån singeln "I get along". Dock har Pet Shopparna så klart gjort en egen version av låten som är till och med ännu starkare. Hmmmm, vånda! Men plattan är ändå så otroligt snygg i sin ljudbild, Harket sjunger väldigt bra och det är riktigt avkopplande musik så jag är ändå snäll i mitt betyg och ger den en fyra.

Level 42 "Guaranteed" (1991) ¤ ¤ ¤ ¤
Äntligen! Jag har letat högt och lågt efter den här skivan och trodde att det skulle vara lätt, men tji fick jag. Men till slut fick jag tag i denna CD-version av Level 42s "Guaranteed", en skiva som inte blev någon kommersiell succé, men fick bra recensioner i amerikansk press. Faktum kvarstår dock, nu har jag alla Level 42s fullängdsalbum! Nå, den här skivan känns igen från dom tidigare verken. Det är funkig pop med en viss gnutta jazz i sig och Mark Kings bas och igenkänliga röst är också där. Det svänger otroligt skönt i låtar som "Overtime" och "Set me up", samtidigt som balladen "Seven years" är riktigt härlig! En stor tumme upp också för den latindoftande och lite udda singeln "My father's shoes"!
Det är väldigt få av låtarna som är starka melodier av hitkaraktär. Dessutom så dras tempot ner en hel del i dom fyra sista låtarna som är mer improviserad jazzpop än på bra länge. Men allt detta kompenseras mer än väl av att det är så otroligt snyggt och vackert producerat och välspelat ut i fingerspetsarna. Det låter klassiskt funkigt och jazzigt Level 42, men flirtar också med en liten annorludare stil här och var och det är riktigt bra!

Ultravox "Brilliant" (2012) ¤ ¤ ¤ 1/2
Detta är RIKTIGT spännande! Ultravox första platta med hela den klassiska kvartetten sen 1984 och med Midge Ure tillbaka i mikrofonen! Jag hörde singeln "Brilliant" förut och den är ju klassisk Ultravox så man nästan skakar (och jag vill minnas att jag länkade en video förut i Rockprintern där bandet gjorde nya singeln). Frågan är bara; håller bandet ännu i fullängdsform? Om man jämför med katastrofalbumen från 1993 och 1994 och det ändå rätt mediokra albumet "U-vox" från 1986 så är detta förstås ett gigantiskt steg framåt. Melodierna är klassisk Ultravox med det lite melankoliska och småsorgsna elpianot och syntharna. Produktionen är riktigt bra, det låter Ultravox om det mesta, men med lite fräschare ljudbild. Däremot så önskar jag nog att man hade förlitat sig mer på syntharna istället för dom kraftiga trummorna som ackompanjerar på de flesta av dom snabbare låtarna, för ibland gör dessa att det kan bli en aning stelt.
Midge Ure fyller 60 år i oktober och det märks att hans röst åldrats. Inte minst i första låten "Live" hörs det att han inte riktigt får fram sin karaktäristiska spännande och småsorgsna röst som förgyllt så många fantastiska plattor på 80-talet, både med Ultravox och hans egna soloplattor. Det är nästan så att han försöker pressa fram sin mer kända stämma och lyckas först en bit in i plattan. Men detta är ändå en riktigt bra comeback. Förutom singeln med det passande namnet "Brilliant" så är en av plattans mest lysande spår den skönt synthaktiga och avslappnande balladen "One", där bandet verkligen lutat sig tryggt mot syntharnas ljudmattor. Av dom mer snabbare låtarna är "Satellite" ett riktigt härligt steg tillbaka i tidsmaskinen och Ultravox gyllene dagar.
Inte mycket har alltså hänt ljudmässigt med Ultravox och det är absolut en fördel. Ett band som varit borta i 28 år gör inte denna platta för att erövra musikbranschen igen utan för att dom vet vad fansen vill ha och till stor del har vi fått det också. Som sagt, jag hade kanske velat ha en ännu mer synthig platta och Midge Ures röst falnar. Lika bra som "Lament", "Vienna" och "Quartet" blir nog bandet aldrig, men totalt sett en ändå riktigt bra comeback! Långt bättre än jag kunnat ana!

Pet Shop Boys "Elysium" (2012) ¤ ¤
Så här i dagarna när Pet Shop Boys släpper sitt nya album, sitt första på sitt eget nya skivbolag, X2, så firar Retrogalaxen det med att granska två av bandets alster. Eller firar kanske är fel ord eftersom inget av dom tillhör duons bästa verk. För jag måste erkänna att det är sällan jag blivit så besviken av ett Pet Shop Boys-album som vid lyssningen på bandets förra platta "Elysium". Men och andra sidan är det sällan jag hört en Pet Shop-singel som lämnat mig så oberörd och ointresserad som den första singeln på detta album, "Winner". 1999 års album "Night life" räknar jag  till det sämsta albumet innan denna och tyvärr måste jag säga att, efter kanonplattan "Yes" som var flera steg framåt, så tar man många steg tillbaka igen nu med "Elysium".
Plattan är producerad av Andew Dawson, som ligger bakom rapparen Kayne West, vilket inte bådar för något roligt, om man inte alls är intresserad av hiphop. Nu är inte detta något "Neil och Chris goes rap", men det är och andra sidan helt utan någon annan stil istället. Neil Tennent har lanserat detta som något som är nära "Behaviour" i stil och upplägg, popmusik med kraftigt nertonade synthar. Men där "Behaviour" ändå var Pet Shop Boys ut i fingerspetsarna även fast det var en stiländring i ljudbilden, så saknar detta både låtar som fastnar och något som sticker ut. FÖrsta halvan av plattan är inte värdelös, men det känns inte alls som något som lämnar något avtryck av sig. Till andra halvan av plattan sjunker den ännu mer gravt i kvalitet. Försöket till musiksatir i "Ego music" faller platt i ett märkligt amatörmässigt osorterat myller av "me, me", "yes, yes", "no, no, "you, you". Och vad Pet Shoparna håller på med i "Hold on", som är en nästan skrämmande usel klyschfestival och välgörenhetsballad med en sorts kör, vete gudarna. Den intelligenta popmusik och vackra ljudbild som gjord bandet det dom är, är LÅNGT borta.
Singeln "Leaving" får klart godkänt och en av plattans få snärtiga låtar, "A face like that", lika så. Övervägande av resten förpassas till det inom Pet Shop
Boys som dom själva så lysande 1990 beskrev som "Being boring".



Bryan Ferry "Olympia" (2010) ¤ ¤ ¤ ¤
När en artist med koppling till 80-talet släpper något nytt och jag får tag i den så kan ni räkna med att den kommer att recenseras. Till exempel Bryan Ferrys comeback på skiva, som kompositör och sångare ska jag säga eftersom plattan innan var en ren Bob Dylan-coverplatta. På "Olympia" kan man säga att han tar ett steg tillbaka i musik och produktion. Här finns det stjärnor i bandbesättningen: Andy Mackay och Phil Manzanera från Roxy Music finns med på plattan samt även en av det bandets producenter, Brian Eno. Fler kändisar, kanske? Här finns också David Gilmour från Pink Floyd, discoikonen Nile Rodgers, Dave Stewart från Eurythmics samt soulmadamen Ruby Turner. Som producent finns Rhett Davies, som rattat många gamla engelska synthklassiker från 80-talet samt ett flertal av Roxy Musics plattor. Och produktionen har klara drag av den softa och lugna pop som han blev känd genom och som gav oss klassiker som "Slave to love", "Don't stop the dance" och "Kiss and tell", men ändå på nåt sätt naknare och anpassat för en nyare tid. Det är lugn popmusik med stämning och känsla och där Dave Gilmours gitarr hörs klart på dom spår han medverkar på. Det är avkopplande, lugnt och otroligt snyggt gjort där den nu 67-åriga Ferrys lite darriga ljusa röst inte åldrats nåt nämvärt. Det här är en riktigt bra, kanske en av de bästa plattorna från 00-talet jag hört på länge, i konkurrens med möjligen OMDs "History of modern". Lyssna till exempel på singlarna "You can dance" och "Alphaville". Eller på den spännande låten om tjejen utan hopp och tro som saknar "No face, no name, no number". Om man gillar klassisk Bryan Ferry som svalkar och känns spännande så är detta en klar favorit som lever sin egen värld mitt ibland Radio Rix-musiken på listorna och i radion. Sen kan man ju bara spekulera kring varför Bryan Ferry väljer att sätta Kate Moss på omslaget, av alla människor?!

The Beloved "Conscience" (1993) ¤ ¤ ¤ 
The Beloved är ett band som jag gillat skarpt sen första genombrottssingeln här i Sverige "Time after time". De svävande och avslappnande synthmattorna kombinerat med Johnny Marchs mörka och lugna röst gör detta band enormt skönt att lyssna på. När den här plattan kom så fick dom en hit till med den snygga "Sweet harmony", som var en skön frisk fläkt på våren 1993 när grungen bredde ut sig i Sverige. Och till denna, deras fjärde platta, "Conscience", så är soundet lite mer dansinriktat men ändå skönt avslappnande och rytmiskt gungande. Och ett genomgående tema på "Conscience" är texter om hur vi människor ska må bra, som "Sweet harmony", "Rock to the rhythm of love" och "Let the music take you". Och det är inget fel i det. Skivan andas en skön optimism och positivitet. Och Johnny March och hans fru Helena har skapat ett sound som är snyggt och häftigt på samma gång. Däremot kanske jag saknar det lilla som sticker ut rent melodimässigt, förutom singlarna "Sweet harmony" och "You've got me thinking", som står lite i en klass för sig. Det finns inga låtar som ger en WOW-upplevelse utan det är snyggt och häftigt gjort, men inget man minns sen för mer. Sen kan jag undra varför den sju minuter långa instrumentala danskaskaden i "Paradise found" inte lades som ett extra spår på någon maxisingel istället, för på plattan känns den bara trist och malplacerad. Men totalt sett en riktigt bra och avkopplande skiva med optimism, men som blir tyvärr bortglömt sen när de elva spåren gått.

OMD "History of modern" (2010) ¤ ¤ ¤ ¤
Detta är en skiva jag verkligen sett fram emot att få höra, OMDs, Orchestral Manouvers In The Darks, senaste platta, den första på med Paul Humphries på 26 år. Detta är verkligen en platta som i första hand inriktar sig mot OMDs trognaste fans. Annat kan man inte tolka det faktum att det är som att gå igenom historien och OMDs karriär att lyssna på denna skiva med tydliga paralleller till bandets gamla plattor och låtar, där man försökt att göra låtarna i samma stil som då, men ändå lite annorlundare. Och den omges av ett OMD så då och då också går åt håll som man knappast förväntar sig av McCluskey och Humphries. Man har alltså bakat samman deras historia med modernare rytmer. Som inledande "New babies, new toys" där OMD rockar loss ordentligt med gitarrer och ett gitarrlarm som egentligen var anledningen till att McCluskey övergav OMD namnet 1996.
     Samtidigt finns singeln "History of modern" i två versioner och som är en klar passning till 1981 års "Joan of arc", som också fanns i två versioner med olika ljudbild.  Första versionen av låten absolut skulle ha platsat på "Architecture & Morality". Låten "Sister Marie says" är solklart denna plattas "Enola gay" med nästan samma ljudbild och liknande melodislinga, fast upputsad till en modern klang.
     Och en del av de poppigare låtarna skulle kunna ha fått plats på 1991 års "Suger tax". Och för att få in känslan och som passning till 80-talet har man delat upp låtarna i ett LP-liknande "Side One" och "Side two". Tummen upp för det!
     Detta blandas dock upp med låtar som "Pulse", som är en mer modern electroklingande låt, som egentligen var skriven för Britney Spears, som dock nobbade låten. Det kanske inte automatiskt behöver betyda att OMD själva måste spela in den, för ser man textmässigt så är den inte alls anpassad för två grånande synthherrar i 50-årsåldern från England:
"Ooh, you got it, suck it.
Going, oh, yeah, rock it.
Dont stop it, it's what you came for"
Detta samtidigt som McCluskey envisas med att ändra ljudet på rösten så det låter som om han sjunger genom ett rör. En pigg och kul låt, som dock känns rätt överarbetad och med fånig text. Detta är en av skivans två svagare saker, den andra är gästsångerskan Jennifer John på "Sometimes" som verkligen känns fel och inte alls kan sjunga.
Men totalt sätt är jag ändå imponerad och nöjd med OMDs comeback. Den är inte gjord för att hamna på hitlistorna på 2000-talet egentligen utan mycket känns mer gjorda för oss fans som följt bandets historia, men som samtidigt vill vara "up-to-date" med OMD av idag. Och man har blandat dessa två saker på ett föredömligt sätt! Titeln "History och modern" är verkligen passande.

Mauro Scocco "Musik för nyskilda" (2010) ¤ ¤ ¤ ¤ 
Japp, en av de få tillfällerna då ny musik recenseras i galaxen, men det är ju också av en artist som förknippas mycket med 80-talet så det må väl vara hänt. Mauro Scoccos senaste alster är väldigt annorlunda, men väldigt igenkänningsbar ändå. Hans texter om brusten kärlek och trånande finns kvar och hans röst känns igen, även om man hör att det är en Scocco som närmar sig 50. Den har ibland en del problem att hänga med och hålla sig kvar på samma nivå. Låtarna är inte heller samma slagkraftiga hits som dom en gång var, men ändå hör man influenser musikaliskt från relativt aktuella svenska glada indiepopartister som Håkan Hellström, Oskar Lindros osv. Dock finns här riktigt bra låtar och inledande singeln "Adrenalin" är en kanonlåt som är den som mest påminner om listhits-Mauro och "Jag saknar oss" är en riktigt bra ballad med en bra text. Framför allt gillar jag rimningen "Mirakel" och "kärnfamiljsspektakel" i samma låt. Annars så är stockholmsbeskrivningen i "Ensam kvar i stan" riktigt bra och "Hela mitt liv" är en väldigt snygg poplåt! Men jag saknar alltså några hits som lyfter och rösten falnar ibland, men samtidigt så är produktion, text och melodi så lysande bra att det inte gör något. Man slappar, lyssnar glatt och kopplar av ändå!

Karin Wistrand "Solen" (1993) ¤ ¤
När sångaren i ett välbekant band från 80-talet fick för sig att gå solo under 90-talet så brukade det ofta vara förenligt med ett fiasko. Förväntningarna skuvas upp, artisten vill göra nåt riktigt eget och gör musik ingen riktigt bryr sig om och sen försvinner både sångaren bort från rampljuset. Karin Wistrand är ett typexempel. Lolita Pop var ett lysande band med skön rock på både svenska och engelska och många bra plattor! Karin Wistrand var verkligen en riktigt passande och bra sångerska för det bandet. På 90-talet, då bandet splittrades, så gick hon solo med en egen platta. Och det kunde ha fungerat för detta är inte dåligt och det finns några riktigt starka melodier och bra texter här. Inledande "Regna ner nånting" är riktigt bra och singeln "Det var bara solen", men stora delar av plattan har en rätt blek produktion. Snart tröttnar man på det lätt funkiga EMF-trummorna och den lilla rockiga danstouchen som finns nånstans i bakgrunden. Att försöka strö liten nypa dansmusik till en skiva som vill ha foten i en sorts light-rock på svenska fungerar inte vilket många svenska artister upptäckte vid den här tiden.
Dock i mitten av plattan så lyfter plattan ett tag med den med mer ackustiska "Ge mig en sidenklänning" och "Ta mig med". Tyvärr håller det inte sen innan den skönpoppiga "När ljuset faller" drar upp betyget lite till. Men totalt sätt en besvikelse där Karin Wistrand visar ibland att hon kan så mycket och där melodier och texter är riktigt bra, men försöker flirta med dåtidens moderna sound och det låter stundtals rätt blekt. Karin är en rocktjej, det borde hon ha nöjt sig med.

Nothern Uproar "Nothern Uproar" (1996) ¤ ¤ ¤ 
När en stor grupp gör karriär i en relativt ny genre så kommer det efterföljare som låter identiska och så även med brittpopen och dess främsta affischnamn Oasis. Det finns en hel uppsjö Oasiskopior i England, men en av dom mest omskrivna i England var Nothern Uproar. I P3s program "Singel" som gick i slutet av 90-talet, där Kaj Kindwall presenterade ny musik från USA och England, så fick jag göra Nothern Uproars singel "From a window" och gillade vad jag hörde. Ett skönt rocklarm av klassiska brittpopmått. Men i Sverige är Nothern Uproar okända för massan och deras plattor är väldigt svåra att få tag på och därför blev jag glad när jag först nu hittade deras första självbetitlade platta.
Och jag gillar fortfarande det jag hör och bandet larmar på bra med ett skönt ös. Förutom "From a window" så sitter rockaren "Breakthrough" bra, liksom "Moods" och avslutande "Living in the red". Däremot är sångaren Leon Meya inte nån av bröderna Gallagher i kvalitet utan låter väldigt amatörmässig. Som om han ännu stod i replokalen med sina gymnasiepolare och lärde sig spela rock. Sen ska jag i ärlighetens namn säga att även om det finns en del höjdpunkter och produktionen är riktigt bra så är en del av låtarna rätt anynyma Oasis-light-låtar som saknar en proffsig melodi. Men det är ändå skönt att lyssna på och vrida upp, även om sällan griper tag på allvar.

Johnny Hates Jazz "Tall stories" (1991) ¤ ¤ ¤
Det är alltid kul att hitta skivor man har letat ett tag efter och en sån är Johnny Hates jazz andra platta. Jo, det finns faktiskt en sån! Den floppade grovt och är en svårhittad loppisskiva. Det finns två sorters loppisskivor, dels den som finns i exakt alla loppisbackar, där första skivan, den utmärkta "Turn back the clock", tillhör, och dels den som är ett känt bands floppskiva, som inte är värd en nickel, men som ändå aldrig ses nånstans. Dit hör denna.
Sångaren Clarke Datchler är utbytt mot producenten Phil Thornalley, mest känd för att vara medkompositör till Nathalie Inbruglias 90-talshit "Torn". Det roliga med Phil Thornalley är att Johnny Hates Jazz, efter Datchlers avhopp, verkligen tycks ha kämpat för att hitta en sångare som liknar Clarke Datchler i både utseende och röst för att på så sätt behålla fansen. Alla sätt är bra utom de dåliga, vilket detta dock tycks ha varit. Phil Thornalley låter tyvärr som en blek kopia av Datchler och lyckas aldrig lyfta skivan. Thornalley ska tydligen också ha ångrat sitt inhopp i bandet och sett detta som ett misstag, vilket jag gissar att han delar med andra Johnny Hates Jazz-fans. Plattan innehåller lugn melodisk pop som är lite av kännemärket för bandet, men låtarna verkar vara överblivna rester som inte fick plats på "Turn back the clock". Låtarna är rätt svaga och har svårt att engagera. Några hits av modellen "I don´t want to be a hero", "Heart of gold" eller "Shattred dreams" finns inte här. Men det är inte dåligt för det. Det är fortfarande rätt snyggt producerat och ljudbilden är avkopplande och skön och de andra två medlemmarna, Calvin Hayer och Mike Nocito är fortfarande riktigt bra musiker.
Jag ger denna skiva betyget tre även om det är lite på gränsen, för jag hörde lite spår i från den sällsynta soloskiva som Clarke Datchler gav ut samtidigt, "Raindance", som är mycket starkare och med bättre låtar. Men denna är ändå rätt trevlig och avkopplande lyssning, även om den inte fastnar på samma sätt som Johnny Hates Jazz mer kända succéskivan.


Go West "Indian summer" (1992) ¤ ¤ ¤ ¤
Det är alltid kul att hitta bortglömda och svårhittade skivor med gamla 80-talsband/stjärnor, utgivna långt efter bandets storhetsperiod. I flera fall förstår man varför det är efter de gyllene dagarna, i andra fall inte och i Go Wests fall så förstår man varför det inte sålde, men samtidigt är musiken så bra att det borde har blivit mer ihågkommet. Go West, Richard Drummie och Peter Cox, som hade stora hits på 80-talet som "Call me" och "We close our eyes", har aldrig slutat göra plattor ens idag och i England var dom efter 1990 större än i nåt annat land. Musiken är kanske inte spektakulärt utan avkopplande pop med lite blås. I Sverige hade det kallats "lagom-pop", som jag skrev om i samband med Time Gallerys platta, men herrar Drummie och Cox är långt bättre kompositörer än de svenska kopiorna och i sina allra bästa stunder snuddar musiken på gränsen till cool jazz och soul. Problemet här är att plattan dock är helt avsaknad på riktiga hits, om man nu bortser från 1990-års "Pretty woman"-hit "King of wishful thinking" som slängts in här. Det är inga låtar här som skulle platsa på Trackslistan eller som man kommer ihåg rent melodimässigt. Däremot är det väldigt snyggt producerat och sköna melodier och jag gillar verkligen låtar som den soulindränkta "What you won't do for love" och den svala balladen "Crystal ball". Eller varför inte popdängan "Count me out". Inga monsterhits alltså, men väl värd ett öra för det är väldigt bra! Precis som resten av plattan...

Magoria "The divine child" ¤ ¤ ¤ ¤ (1998)
Ibland är det kul att chansa när det är billigt på nåt man inte har en aning om vad det är. Det kan ha förödande effekter (Läs recensionen om amerikanska Nomo i arkivet), men ibland kan det ge utdelning också. Vid en flyttrea på en second hand affär så köpte jag för 2,50 kr denna skiva och det visade sig vara riktigt gott. Magoria, med efter namnet Edler, är dotter till schlagersångaren Hans Edler och har här, med Pelle Händén, gjort en platta som är en skön mix mellan mystisk synthpop, vackra ballader och new age. Magoria har en ljus och lite operaliknande sångröst och den är väldigt bra och passande för den spännande och oförutsägbara produktion som finns här. Singeln "Angel" är en ren synthpopdänga med en väldigt snygg ljudbild, men lyssna framför allt på låten "Earth calling" som är riktigt spännande och avkopplande! Inledande "New Paris" är också värd ett öra! Plattan är väldigt annorlunda och skön och vilar tryggt på Magorias vackra röst med den intressanta produktionen och melodierna följandes efter. Det är bara att slappna av och njuta!

Farbror Blå "Utan filter" (1991) ¤ ¤ ¤ ¤
1990-91 var en gyllene period för svensk pop. Det dök upp mängder med nya fräscha popband med lättsam pop som man lätt kunde ta till sig och både le och gnola på. Pontus & Amerikanerna, Limbo, Bebop och Stonecake var några av de mer framgångsrika. I skymundan dök också bandet Farbror Blå upp, som annars är mest känd som bandet som producenten Peter Kvint startade i (The Ark, Andreas Johnson, Eskobar, Uno Svenningsson). Farbror Blå gör lättsmält popmusik på svenska. Låtarna kanske inte är lika hitmässiga och med lika starka refränger som ovannämnda band gjorde vid samma tid, vilket kanske är anledningen till att denna platta med Farbror Blå aldrig slog riktigt. Men även om bristen på starka refränger och melodier ibland är väldig påtaglig så har plattan ändå några saker som lyfter upp den väldigt. Dels en snygg popproduktion som ibland går lite åt blueshållet och ibland i vivpoptakt med både ackustiska gitarrer och fioler i sättningen. Dels har sångaren Andreas Nilsson en bra sångröst här. Men framför allt är texterna ofta snudd på genialiska. Med stor portion ironi har just Peter Kvint skrivit texter med både samhällspatos och som ger snygga inblickar i svenskens vardagsliv. Låten "Moder Jord" är kanske den överlägset bästa, roligaste och snyggaste miljölåt jag nånsin hört där man följer hur de andra planeterna och himlakropparna i solsystemet tisslar om hur vi sköter vår planet. "Välfärdsdesperados" beskriver på ett stundtals perfekt träffullt sätt svenskens jäkt och leverne i 90-talets Sverige, som ibland skulle kunna vara även idag.
Framför allt kan man skratta åt Kvints humor i "Se men inte röra" om problemet att bara för se på det man gillar, men inte alltid få det, eller vad sägs om denna lyrik, med passning till en viss schlagerklassiker från 70-talet:
"Om bröst kan vara svalor som häckar är dina svalor som flyger fritt
Måste hålla mig hårt i skinnet fast jag skulle hellre hålla i ditt"
Personligen tycker jag detta är bland de skönaste svenska poptexter jag hört på mycket länge. Detta är en rolig och behagligt skön platta, som kanske inte är så jätteanpassat till hitlistorna, men som ändå är en riktig poppärla. Dessutom skulle Farbror Blå få chansen på listorna ett år senare, för 1992 tuffade de till sig rejält i stil och fick en mindre hit med "Du är min drog".

Stefan Andersson "Walk right on" (1993) ¤ ¤ ¤ ¤
Stefan Andersson är en artist som jag mest nickad småimponerat över och tyckt varit helt OK, varken mer eller mindre. "Catch the moon" är mer gymnasienostalgi än en klassiker för mig, debuten "Emperors day" var OK och flera av låtarna från 1995 och framåt passerade rätt obemärkt. Man har jämfört honom med Bryan Adams, men jag tycker Bryan Adams rockar mycket mer. Denna platta köpte jag för fem kronor när Örnsköldsviks statsbibliotek gallrade ut gamla skivor och sålde och blev ändå mycket glatt överraskad. Plattan innehåller snyggt skrivna låtar som både rockar rätt bra, men som också är snygg gitarrbaserad pop. Jämförelsen med Bryan Adams är här lämnad en hel del åt sidan gudskelov och han får vara en artist på egna ben och med ett mer eget rockpopsound. Det är snyggt producerat och proffsigt gjorda låtar som sitter kvar efter att lasern lämnat CDn. Titelspåret har jag alltid ansett vara Stefan Anderssons bästa låt och "Hell of a man" röjer på enormt bra! Samtidigt som "I believe in you" och avslutande "Bad waters" är riktigt avkopplande låtar. En överraskande mycket bra platta som glömts bort oförtjänt med åren!



Välj genreDansmusik 80-talDansmusik 90-talPop 80-talPop 90-talSoul 80-talSoul 90-talSamlingar 80-talSamlingar 90-talÖvrigtMusikvideor
 

SOUL
Även här har mycket hänt genom åren. Soulmusiken har gått från gospel, jazz och rhythm & blues till mer discoinfluerat, smäktande ballader och rap. Personligen tycker jag att det är fel att katogarisera rapmusiken som soulmusik men ändå...skulle det dyka upp lite rap så lär den hamna här. Annars är det övervägande klassisk soulmusik som gäller.
80-TAL
Michael Jackson - Off the wall ¤ ¤ ¤ ¤ (1979)
Att denna platta ska vara lika stark som "Thriller" är knappast att förvänta, men det är verkligen kul att höra denna oförtjänt bortglömda platta. När nu
"Thriller" är tidernas största kassasuccé och plattorna därefter tävlade i förmågan att kunna komma i närheten, och fick uppmärksamhet för just det, så har
denna hamnat en del i skuggan. Man har mer eller mindre glömt att det fanns ett liv i Michaels karriär mellan Jackson 5 och "Thriller". Men även om nu även
jag anser att kioskvältaren från 1982 är en av tidernas bästa plattor så är "Off the wall" också en riktigt bra platta. Det är inte ofta jag recenserar
70-talsskivor här, men jag tycker denna är värd att nämnas. Quincy Jones har satt sitt märke på plattan även här och där "Thriller" var en mer modern
popsoulplatta med mer synthinslag så är denna mer anpassad för 70-talets discogolv i en soulindränkt upplaga med en hel del stråkar och texter om disco och
boogie. Mycket av texterna är mer av karaktären att sluta sitt jobb på fredagen och sen glida ut på danshaket.
Men här finns också plats för smäktande ballader och lugnare saker och singeln "Rock with you" är en av de allra bästa exemplen här. Detta är riktigt
relaxad soul, nästan lite olikt Michael om man tittar på hans senare verk. En annan höjdare är den svala och lite latindoftande "I can't help it" som
verkligen är avkopplande, medan den snabbare "It's the falling in love" också bör nämnas som en av plattans starkare låtar. Också inledande "Don't stop til
you get enough" förstås, som är en riktig 70-talsikon inom soulvärlden! Tittar man på hans megahits så framstår den som en av dom mest sorgligt förbisedda
klassikerna.
Totalsett en riktigt bra platta som inte har samma styrka i melodierna som "Thriller", men som ändå med Quincy Jones ljudbild och plattans sväng och Michaels
känsla för soul och hitlåtar lyfter den stort. Quincy Jones har till och med sagt att denna är bättre än "Thriller". Riktigt så mycket höjer jag den inte,
men den förtjänar mycket större uppmärksamhet.

Shannon "Do you wanna get away" (1985) ¤ ¤ ¤ ¤
Jag kanske höjer denna lite väl mycket till skyarna, men jag tycker ändå att den är en riktigt skön dansant soulpärla. Shannon Greene, eller då Shannon, är en amerikansk discotjej som främst är ihågkommen för den lysande discopärlan "Let the music play" 1983, tyvärr ännu ett bevis på artister förtjänar ett bättre öde. Shannon var då lite av förgrundsgestalt till den genre som kallades "Freestyle", soulmusik och disco som flörtar hejvilt med eletro och den då aktuella breakdansen.
Tyvärr så finns det inte någon solklar ny hit som "Let the music play" som skulle kunna lyfta plattan ännu mer och det är nackdelen. Det saknas en riktig hit även om singlarna som är släppta härifrån inte alls dåliga. Den kan framstå som rätt slätstruken efter en sida. Dessutom är hennes soulindränkta version av Foreigners "Urgent" kanske en bit ifrån originalets något bättre version och det är bland annat därför jag länge tvekade inför betyget på plattan. Men produktionen är lysande och Shannon är en mycket bra sångerska. Det svänger skönt och låtarna sitter ändå. Den som är stora hiten på plattan, "Do you wanna get away", är riktigt bra liksom den dansanta "Stop the noise". Soulkänslan på plattan är både dansant och samtidigt skönt avkopplande och det är synd att avsaknaden av en ny "Let the music play" gjorde att plattan aldrig hittade till någon stor publik eller fick fart. Efter tre plattor så fick Shannon nog och sa upp sig från sitt skivbolag Atlantic. Hon dök upp på plattor med andra artister och fick faktiskt sin största hit i England med en låt av trancegurun Sash!, "Move mania". Men jag tycker ändå att Shannons andra skiva är en bortglömd pärla i 80-talets soulvärld, kanske en bit i från hennes mer kända verk, men ändå riktigt snygg och mysig musikupplevelse!

Shakatak "Invitations" (1982) ¤ ¤ ¤
Som älskare av 80-talets förmåga att blanda jazz med både funk och pop (se Level 42) så har jag en stor respekt för engelska Shakatak. Deras svala jazziga funkmusik är avkopplande och mysig och är proffsigt spelad av kanonbra musiker. Dom har dock ett stort problem som får mig att dra ner på betygen mer än vad jag vill. Jag förstår inte varför dom gör så få låtar med riktig sång eller som är helt instrumentala. Istället så får de duktiga musikerna jamma versen härligt och gungande hela den instrumentala versen innan man klämmer in Jill Saward och Jackie Rawe att kör sjunga i refrängen, vilket i mina öron gör att det låter halvfärdigt. Man gjorde det på plattan efter, "Out of this world", som jag recenserat här för ett tag sen, och man gör det också på denna, även om "Invitations" är snyggare i sina melodier.
Jag ska inte förta spänningen av plattan, inledande titelspåret gungar skönt och den snabba "Stranger" är riktigt härlig. Men fortfarande känns de bästa låtarna den enda med sång, den svala och mjuka balladen "Lonely afternoon" och den instrumentala latinokaskaden "Sol fuego". Skönt och jättesnyggt gjort och producerat, rent musikaliskt, och det är svängigt, men melodierna behöver det fortfarande arbetas en del på!

Peabo Bryson "Straight from the heart" (1984) ¤ ¤ ¤ 1/2
En av USAs mest kända om området smäktande amerikansk soulig smörsång är Peabo Bryson, i Sverige dock mest känd för sin duett med Roberta Flack, "Tonight i celebrate my love". Denna hans tionde platta har han själv varit med och gjort tillsammans med bland annat soulgiganter som Michael Masser. Plattan innehåller så väl som smäktande soulballader som snabbare soulpophits och en sak är han bättre på än det andra. Bryson har en utpräglad och väldigt bra soulröst, inget snack om saken, och de snabbare låtarna är på intet sätt dåligt. Men dom känns inte direkt starka och intressanta i jämförelse med hans utsökta och svalkande ballader. Hör bara på singelhiten "If ever you´re in my arms again" eller "Learning the ways of love" eller avslutande "Love means forever". Karln kan sjunga, men det känns som om han bara gjorde några snabbare låtar som OK utfyllnad och det drar ner betyget på en platta med platta som kunde ha blivit en soulklassiker från 80-talets mitt.

George Benson "In your eyes" ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ (1983)
Det ska till en legend som George Benson för att skapa en fempoängare! Under sommaren gjorde jag och en vän en resa runt i Norrlands inland för att leta loppisar att köpa skivor på och hittade denna på en auktionskammare nära Sollefteå. Detta är skön 80-talssoul av äkta märke, producerad av en mästare på det området, Arif Mardin, med en liten touch av jazz runt hörnen. George Bensons röst är kanon som alltid och hans fingerfärdighet på gitarren visar han i två instrumentala nummer som båda är lysande, "Being with you" och "In search of a dream". Lyssna också på den lika lysande duetten med den okända sångerskan Vickie Randle, "Late at night". Detta är en riktigt avkopplande skiva som man bara kan sätta på, luta sig tillbaka och njuta! Kanske den skönaste soulplattan jag köpt på bra länge!


Billy Ocean "City limit" (1980) ¤ ¤ ¤ ¤
En soulsångare från 80-talet med en gyllene röst är Billy Ocean, som också hade hits på 70-talet med låtar som "Love really hurts without you". Sen tog det ända till 1984 innan han fick hits igen under ett flertalet år ("Carribean queen", "When the going gets tough" och "Get outta my dreams"). Men han släppte faktiskt skivor däremellan också, vilket gjorde det roligt att hitta denna platta från 1980. Inte heller oväntat så ligger Billy Ocean här i skarven mellan ett lite modernare sound och en produktion som har väldigt mycket Phillysoul över sig med mycket stråkar och blås i bakgrunden. Och låtarna har mycket 70-talssoul över sig, vilket gör att denna platta är väldigt mysig och skön, inte minst med Oceans röst. Dock finns det sänkare som "What you doing to me" som är väldigt ointressant. Men låtar som "Stay the night", "American hearts" och "Maybe tonight" är soul av skönaste märke som smäktar skönt med sina stråkar. Totalt sätt är detta ett bevis på att Billy Ocean var minst lika spännande och intressant under sin downperiod i skiftet mellan 70-tal och 80-tal som under sina senare glansdagar med de lalliga pophitsen.

Patti LaBelle "Patti" (1985) ¤ ¤
Det är synd när en platta från mitt favoritår musikaliskt, 1985, inte håller dom förväntningar jag har. Patti LaBelle i en soulplatta från det året låter ju som en solklar hit. Men den är tyvärr långt ifrån hennes bästa i karriären. Här är hon mer poppig än nånsin med en touch av disco. Låtarna är inte alls starka och det är i få låtar Patti kan briljera ordentligt med sin röst utan hon fastnar emellan nån sorts Pointer Sistersliknande disco och de rätt opersonliga och stela poplåtarna, som bara är fantasilösa. Det känns ibland som om hon mer gjort plattan för att sälja än för att göra sitt allra bästa.
     Den överlägset bästa låten på plattan är den sista där hon tolkar på ett personligt sätt Harold Melvin & THe Blue Notes "If you don´t know me by now" (nej, Simply Reds version var inte påtänkt då). Den är en liveupptagning och här kommer rösten och känslan fram och låten är faktiskt i klass med originalversionen!
     Men totalt sätt är detta ändå en poppig och trist Patti LaBelle som har ett mellanår vad gäller kvalitet.


Yarbrough & Peoples "Be a winner" (1984) ¤ ¤
Det är spännande när man stöter på ny soul man aldrig hört och ska få bilda sig en uppfattning om. "Yarbrough & Peoples", Calvin Yarbrough och Alisa Peoples, hade relativt stora framgångar i USA under 80-talets första hälft och kan väl närmast jämförs med Womack & Womack. Dom gör 80-talssoul, oftast sjungandes i duettform, som ibland är uppblandad med pop och partydisco, men skillnaden är att Womack & Womack har bra melodier. Yarbrough & Peoples är inte dåliga, det är väldigt snygg 80-talssoulproduktion. Men låtarna känns rätt vattniga och trista ibland, man saknar något som gör melodierna intressanta och i flera fall är dom också för långa. Men då och då, när dom plötsligt gör en ren soullåt så lyser bandet upp och är helt OK, som i "I´ll be there" eller "Let me have it (from the start)". Men totalt sätt känns dom som en blekare Womack & Womack som inte har någon riktig glöd, men som blixtrar till ibland.

Earth Wind & Fire "Powerlight" (1983) ¤ ¤ ¤ 1/2
Ibland är det tragiskt när en skiva som egentligen låter riktigt bra, ändå inte når upp till vad man förväntat sig. Sådan är fallet med Earth Wind & Fires platta "Powerlight". Musiken är skön partysoul i samma stil och stämsång som på deras klassiska 70-talsplattor. Fast givetvis är de i mer 80-talstappning, och inför det känner jag mig lite splittrad. Det känns som om bandet har lite fantasibrist. Det finns gott om helt OK låtar, men ingen speciell som sticker ut och känns som "WOOOW!". Det är inga låtar som välter världen som "In the stone", "September" eller "Fantasy", samtidigt som det ändå är snyggt producerat och hyggliga melodier. Och normalt hade kanske det ändå räckt klart, men nu är det alltså Earth Wind & Fire och då tycker jag att det kunde ha funnits lite mer intressanta saker. Nog känns ändå kombinationen Earth Wind & Fire och dansant 80-talssoul som en ganska konstig parning. Jag hade velat ha lite mer. Det är möjligt att man med ett par lyssningar till hade kunnat få den där fjärde pinnen i betyget, men nej, den når inte riktigt dit...


Ray Parker Jr "Woman out of control" (1983) ¤ ¤ ¤ ¤
För några månader sen så totalsågade jag en platta med Ray Parker Jr gjord precis efter hans genombrott med "Ghostbusters". Då så hävdade jag att den succén snarare förstörde hans karriär och för att bekräfta det än mer så hittade jag nu plattan innan "Ghostbusters", gjord 1983. Resultatet är funkig 80-soul med en liten nypa pop i sig och det är riktigt bra, även om det saknas en riktig hit. Men låtar som "I still can´t get over loving you" är kanon och man skulle kunna tro att Tom Petty influerades av den till sin stora hit, "Don´t come around here no more". Den sköna "Electronic lover" sitter också bra och på något sjukt sätt också den över 7 minuter långa "Invasion", som inte innehåller mycket till melodi utan mest bara en funkig slinga och en cool robotröst som pratar. Det svänger en hel del om denna platta och det enda jag saknar är en riktig ballad för det är Ray Parker lite snål med här. Annars en riktigt bra platta som visar att Ray Parker var som bäst innan han blev känd, inte efter.

The Jacksons ”2300 Jackson St” (1989) ¤ ¤ ¤ ¤
Innan någon av rent ointresse bläddrar till nästa recension så ska jag bara saga att, trots att detta är en Jackson-platta UTAN Michael så är ändå värd ett öra trots allt. 1989 var Michael sju nummer större och mer omskriven än sina bröder här och medan han promotade sin ”Smooth criminal”-film så passade hans kvarvarande släktingar på att släppa en till grupplatta. Jag tvivlar att ens dom trodde på allvar att denna skulle kunna bli en av familjen Jacksons mest säljande plattor, när inte Michael Jackson var med, men den gjordes och den är faktiskt bra. Plattan är riktigt dansant 80-talssoul av den sanna sorten. LA Ried & Babyface, som normalt är Janet Jacksons hovproducenter, har gjort en låt här och soulkungen Teddy Riley finns också med på ett hörn. Och plattan rivstartar med ”Art of Madness”, som är en kanonlåt och fortsätter sen med singeln ”Nothin´ (that compares 2 U)”. Och sen radas danslåtarna upp och de är kanske inga monsterhits, men de är otroligt snyggt producerade och bröderna sjunger ju bra även på egen hand. En sänkning dock för titelspåret, som inte är dålig som låt, men som är otroligt sliskig och tramsig. De sjunger alltså om sin familj och hur de är stolta som underhållningsfamilj, hur mamma och pappa fostrade dom och hur familjen Jackson alltid håller ihop! Med andra ord riktigt amerikanskt smör där även hela den stora familjen är med, alltså även Janet och Michael. Dessutom finns då 7-8-åriga barnen till Tito Jackson, Taj och Taryll, med, som sex år senare skulle bli stjärnor själva under namnet 3T.
    Låten ”Harley”, som handlar om hur bröderna raggar tjejer med motorcykel, kan väl inte anklagas för att ha en speciellt bra text heller.
”She´s bad, she´s bad”, sjunger de. En hälsning till Michael, som ju säger “I´m bad, i´m bad”?
     Men plattan i övrigt är faktiskt riktigt svängig, snygg och bra och en uppvisning i skön amerikansk soul av bästa märke. Och ett bevis på att kvaliteten i en grupp inte alltid beror på enbart den mest kände medlemmen…

Ray Parker Jr ”Sex and the single man” (1985) ¤ ¤
Ray Parker Jr är en soulartist som hamnade i en rävsax. Han var under 70- och det tidiga 80-talet en väldigt bra och begåvad soulstjärna med sitt band Raydio och hade många sköna soullåtar på sin repertoar. Sen kom en film som hette ”Ghostbusters” och gav honom sin första riktiga kommersiella framgång med titelspåret, som nästan varenda kotte säkert hört minst en gång. Den låten ledde Ray Parker iväg från den rena soulen mot detta. För 1985 så försöker Ray Parker att få fler hits i samma stil så plattan här innehåller amerikansk discopop med en liten nypa soultouch i sig. Men låtarna är otroligt ointressanta och fantasilösa och flera gånger försöker han också blekt att trampa i Prince musikvatten. Balladen ”Onesided love affair” är med många hästlängder den överlägset bästa låten med titelspåret någonstans därefter. Sen är det OK, men inget mer som engagerar alls. Någonstans känns det rättfärdigt att säga att ”Ghostbusters” mer eller mindre förstörde en lysande soulkarriär.

Patti Austin ”The real me” (1988) ¤ ¤
Patti Austin, i Sverige numera mest känd som Narada Michael Waldens sångpartner i ”Gimme gimme gimme”, i USA mest känd som Dinah Washingtons barnbarn (något jag inte alls visste förrän jag såg det i detta skivkonvolut). Hon har ett par riktigt bra soulplattor bakom sig. Här försöker hon sig på en speciell bana. Hon bevakar sin jazzhistoria och sjunger en platta med gamla jazzlåtar i nya och egna arrangemang. Och på papperet låter detta som om det kan både bli bra och platt. Tyvärr landade det åt det senare hållet. Det är svårt att beskriva plattan, för den spretar åt alla möjliga håll. En del bra ballader med piano och lättare stråkkomp, en del mer bluesiga låtar och en del i mer traditionell soulstil. Och balladerna är riktigt bra. En riktigt bra version av Cole Porters ”True love” och klassiska ”Smoke get´s in your eyes” i soulballad stil känns rätt spännande. Även Thelma Houstons ”Someone is standing outside” är riktigt skön. Men mycket är sen riktigt grått, tråkigt och ibland dåligt. Leonard Bernsteins musikallåt ”I can cook too” blir i en väldigt blek bluesrockversion med synthstrings. ”Across the alley from the alamo” är ännu tristare och Duke Ellingtons ”Mood indigo” är ointressantast och blekast. Trots det är det mycket känt folk med här eller vad sägs om Michael McDonald, James Ingram, Bruce Hornsby, Ernie Watts och Earl Klugh. Men ingen av dessa lyckas lyfta detta. Som sagt några riktiga pärlor finns, men den är för spretig och blek för att kunna kännas som intressant. Leta upp originalen istället…


Jermaine Jackson ”Let me tickle your fantasy” (1982) ¤ ¤
Efter Michael Jackson kommer ingenting, sen kommer Janet Jackson, sen kommer ingenting, sen kommer ingenting, men SEN kommer Jermaine Jackson. Hans karriär har gått hyggligt i USA, men bara där och inget mer än hyggligt. Men ett antal soloplattor har även han släppt och detta är en av dom. Den rör sig stilmässigt i en blandning mellan Prince och Earth, Wind & Fire, med mycket blås och funk. Melodierna är dock inte i närheten av dessa två artister och spretar trist åt alla håll medan Jackson försöker låta som James Brown emellanåt. Endast på plattans lugnare låtar så växer den något. En lysande duett med sångerskan Syreeta (”You belong to me”) och låten ”You moved a mountain” lyser klart bäst. Men i övrigt en sådär platta. Jermaine Jackson har gjort roligare saker och man kan undra om han verkligen hade trott att han skulle kunna överglänsa broder Michaels då aktuella och tre nummer större platta ”Thriller” med denna.



Välj genreDansmusik 80-talDansmusik 90-talPop 80-talPop 90-talSoul 80-talSoul 90-talSamlingar 80-talSamlingar 90-talÖvrigtMusikvideor

 

90- och 00-TAL 
The Brand New Heavies "Get used to it" (2006) ¤ ¤ ¤ 1/2
1995 introducerade en kompis mig för 90-talets acid jazz-regenter The Brand New Heavies, vilket var rätt sensationellt då eftersom denne kompis aldrig gillat något av modern populär musik. Men han var ett stort fan av "Midnight at the oasis" och jag föll direkt för spänningen och svänget i låten. Numera är samlingen av TBNH-skivor relativt stor och större blev den i Stockholm 2012 då jag köpte denna mer moderna platta med bandet. Få kan skapa ett sånt underbart gung och skönt svävande sound som TBNH och låtar som "You are the universe", "Apperently nothing" och "Dream on dreamer" är låtar jag myser till. Men dom gamla hitsen är byggda på ett sound där man blandar brittisk skönsoul med jazz och när bandet kom tillbaka på 00-talet så var soundet moderniserat. Denna platta har tydliga influenser snarare från Jamiroquais musik med mer lätt psychodelisc funk i blandning med jazz och med en tydligare bas i flera låtar. Och det är väl inget fel i det. Jag gillar Jamiroquai också så svänger gör det och väldigt bra och snyggt gjort är det också. Och jag älskar alltså TBNHs låtar normalt, men problemet på denna platta är att där Jamiroguai gör låtar som bättre smälter samman med sin musik så känns TBNHs låtar lite blekare än de brukar vara. Får saker känns överraskande och några starka singelhits finns inte. Men givetvis, det finns flera riktigt sköna melodier, som "Sex God" eller "Let's do it again". Och det är skönt att höra N'Dea Davenport tillbaka i bandet, eftersom hon var rösten på flera av de bästa låtarna med bandet på 90-talet. Skivan är helt OK, skön och proffsig, men där bandet förut kändes som nått nytt och härligt vackert så är bandet idag lite i skymundan av en artist som redan 2006 inte stod högst i kors på engelska hitlistor och där melodierna inte är det man minns mest från skivan.

Jamiroquai "Emergency on planet earth" (1993) ¤ ¤ ¤
Acid Jazz-genren har för mig vuxit enormt de senaste åren och namn som Brand New Heavies, Incognito och Jamiroquai har gått flitigt. Den sist nämnda, Jamiroquai, tillhör ju då en av genrens mest säljande. Engelsmannen Jason Kay är mannen bakom namnet och han har blivit enormt stor med sin jazzfunk med stråkar och ljudbild från 70-talets mitt. Detta är den allra första plattan och den som gillade Stevie Wonders "Songs in the key of life" borde gilla detta skarpt, allt förgyllt med samhällstexter om hur vi behandlar varandra och jorden. Och jag gillar ju Stevie Wonder. Rent prduktionsmässigt och musikaliskt är detta riktigt snyggt gjort! Däremot så kanske jag lite mer uppskattar Jamiroquais mer lättillgängliga och melodiska saker senare i karriären, för melodierna kanske inte är det starkaste han har gjort. Dock finns det ett antal låtar som är riktigt sköna funkpärlor, som "If i like it, i do it", den avkopplande instrumentala "Music of the mind" och singeln "Blow you mind". Totalt kanske inte Jamiroquais mest lättlyssnade, men det svänger riktigt skönt och är väldigt proffsigt!

The Chimes "The Chimes" (1990) ¤ ¤ ¤ ¤
Det finns viss form av musik som svänger så skönt att man helt glömmer bort att lyssna på melodi och refräng helt och engelska The Chimes till hör detta exempel. The Chimes blev känd för en skön housesoulversion av U2s "I still haven´t found what i´m looking för", som även Bono älskade. Därefter föll bandet helt oförtjänt i glömska. Denna platta vandrar alltså i samma gungande soulhouse stil som Soul II Soul gjorde stor året innan, med mycket stråkar och starkt gospelinfluerad. Jag är, som jag tidigare sagt, väldigt svag för den brittiska danssoulscenen från skiftet mellan 80- och 90-tal och detta är riktigt bra. Sångerskan Pauline Henry har en stark och bra röst och produktionen är helt fantastisk, bland annat då av SOul II Souls Nellee Hooper. Jag kan inte hitta en enda riktigt svag låt här utan man sitter och gungar i takt hela tiden. U2-covern är förstås en klassiker och även uppföljarsingeln "Heaven", men även låtar som "Love comes to mind" och "1-2-3" sitter som gjutna. Varför då bara fyra och inte fem? Ja, kanske för att det inte finns någon riktig singelhit efter U2-låten. Men ändå, bara att vrida upp och njuta!

Incognito ”Tribes, vibes and scribes” (1992) ¤ ¤ ¤ ¤
När Incognito kom så var det nästan unikt i Europa. Termen ”Smooth jazz” var relativt okänt och den funkjazz som de representerade hade aldrig varit så hipp och kommersiell som den blev i England i början av 90-talet. Musiken här har sin grund i jazzen, i 70-talsfunken och i den amerikanska soulmusiken och det svänger skönt. Det låter väldigt likt en tidig jazzig Chicago eller Paul Hardcastles senare plattor. Sångerskan Maysa Leak är en väldigt bra sångerska och den enda skuffelsen med plattan är att hon får för lite utrymme. Hon sjunger här på tre låtar och singeln ”Don´t you worry ´bout a thing” samt ”I love what you do for me” är starkast. Därefter är det enbart instrumental jazzfunk och här hade det varit passande med lite mer skönsång från Maysa. Men i gengälld så får vi ju skönsväng i toppklass så man kanske inte ska sitta här och klaga. Kanonplatta, helt enkelt! I USA är ”smooth jazz” fortfarande stort, men i Europa så dog det efter ett par år och Paul ”Na-na-na-nineteen” Hardcastle får nästan ensam försöka hålla fanan i England som genrens största namn.

Janet Jackson "All for you" ¤ ¤ ¤ (2001)
Karriären har väl gått lite si och så för Michaels albumaktuella syster Janet Jackson påsistone. Dock är i alla fall jag tacksam att hon trots det fortfarande har soulgiganterna Jimmy Jam & Terry Lewis som producenter och emellanåt producerar lysande soulhits, som titelspåret. Titt som tätt kommer det dock en del sämre hiphopinfluerade låtar med en stor nypa house i. Här heter det klaraste exemplet "Son of a gun", som har samplat refrängen från Carly Simons "You´re so vain". Och just den singeln gjorde att jag trodde det var mer hiphop än soul, men detta var mycket roligare än jag trodde det skulle vara. Hon exprimenterar förvisso med olika former av instrumentsättningar och stilar här och var och de tidigare plattorna (framför allt "Rhythm Nation") har haft starkare låtar, men sången är så lysande, med Janet och kören i underbar stämsång, att låtarna ändå funkar bra och låter hur mycket klassisk soul som helst. Bäst lyser, förutom "All for you", den sköna soullåten "Truth" i klassisk Jam & Lewis-stil. Som sagt, Janet har gjort än bättre plattor, men denna är helt OK, mycket tack vare mycket bra sång!

Tevin Campbell ”I´m ready” (1993) ¤ ¤ ¤ ¤
Tevin Campbell är en amerikansk soulgosse med guldstrupe som var ganska stor i USA början av 90-talet. Och på den här plattan har han precis allt förspänt. Producent är Quincy Jones (Michael Jacksons ”Thriller”). Textförfattare är dels Narada Michael Walden, dels Prince (som här går under pseudonymen Paisley Park) och dels L.A Reid & Babyface (Soulproducenterna nr 1 då). Vissa av låtarna kanske inte är dessa herrars bästa, men plattan är otroligt snyggt gjord, Tevin Campbell sjunger bra och soulkänslan är den rätta. Detta är riktigt bra soulmusik som följer ett standardmonster på ett lysande sätt.

Brian McKnight ”Back at one” (1999) ¤ ¤
Brian McKnight är en av dessa som gått i Luther Vandross fotspår, med en själfull röst sjungandes klassisk soul med sköna ballader. Men denna är en STOR besvikelse, för de flesta låtarna här är av den äckliga och tråkiga hiphopsoul som vi vant oss vid på senare år med både Justin Timberlake och Craig David. Balladerna är fortfarande helt OK för McKnight kan onekligen sjunga tre gånger bättre än Justin Timberlake, men så fort det blir en låt av snabbare art så blir det bara trist och förutsägbart.

George Benson "The best of George Benson" (1995) ¤ ¤ ¤ ¤
Få kan hantera gången mellan jazz och den moderna soulmusiken så bra som George Benson. Han har en fantastisk sångröst och är en av den moderna jazzmusikens bästa gitarrister. Här är det dock hans soulaltster som har samlats, från slutet av 70-talet till slutet av 80-talet. Jag upptäckte Benson första gången 1986 i och med plattan "While the city sleeps" och jag tycker kanske att den plattan kunde få ha fått fler bidrag på denna platta, men denna greatest hitsplatta är i övrigt fylld med själfylld och romantiskt sammetssoul från dess allra bästa period. 70-talsikonen "Give me the night" gungar skönt, "Kisses in the moonlight" är en fantastisk ballad och "20-20" är skön discosoullåt. Denna är perfekt om man vill upptäcka Bensons mer poppiga sida och höra på äkta amerikansk slickad sammetssoul.

Monica ”Miss thang” (1995) ¤ ¤ ¤
Den amerikanska soulscenens förändringar de senaste åren kan diskuteras länge. 1995 så var den mitt i förvandlingen från soul till hiphop. Det är då som producenter som Dallas Austin dyker upp och gör soulmusiken mer underground och gatuaktig och inte lika slickad och soft som tidigare. Monica var en av de artister som då var populärast i denna streetsoul. I Sverige är hon mest känd för duetten med Brandy i ”The boy is mine”. Och, som inte alls gillar denna utveckling till hiphop, har dock inget emot denna streetsoul. Många bra artister har lyckats att skapa skön soul med lite hiphop stänk. Monica kan beskrivas som en amerikansk Robyn, fast den svenska versionen har bättre låtskrivare och sångröst. Men detta är inte dåligt. Monica är ingen Janet Jackson eller Jody Watley och inte ens TLC. Men hon har en bra röst och Dallas Austin har gjort en skön produktion. Låtar som ”Before you walk out of my life” och ”Like this and like that” är väl rekommenderbara. Plattan går dock lite på halvfart i sin helhet och saknar nån låt som sätter fart. Men plattan bevisar att vid denna tidpunkt så fanns det ändå hopp för amerikansk musik!

Eternal "Always & Forever" (1993) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Engelska soulgruppen Eternal kom i en tid då tjejerna hade stormat in på soulscenen och musikscenen i USA dominerades av sångkunniga tjejgrupper som SWV och Jade. I England bildades alltså Eternal och personligen slog gruppen knock på mig när jag hörde dem första gången. Det var i P3s då nya program Musikjournalen, där Kaj Kindwall brukade presentera den engelska- och amerikanska hitlistan (i samma stil som i programmet "Singel" idag), som jag hörde debutsingeln "Stay". Jag blev totalfrälst i låten från början och diggade lika mycket de följande singlarna "Save our love", "Just a step from heaven" och "So good". Sen har det tagit mig 11 år innan jag till slut kunde lägga beslag på debutplattan "Always & Forever". Och den motsvarade precis alla förväntingar! Tjejerna sjunger lysande och i skön stämkör och musiken är soul som låter amerikansk, men inte för amerikansk, och en lite nypa engelsk dansmusik. Bättre än så här är det tveksam om soulmusiken på 90-talet kan låta!

DeDe ”Metamorphor” (1999) ¤ ¤ ¤ ¤
Förra platta med soultjejen DeDe (”I do”), som innehöll hiten ”My lover”, var en dansant pärla signerad Cheiron Studion och Max Martin. 1999 kom singeln ”Everybody” som inte var dålig, men som bara gav en axelryckning. Men hela plattan är klart underskattad. Förutom att hon får släpa en del mer eller mindre värdelösa toastare och rappare på ett par spår, så är den en alldeles utmärkt, svängig och mysig soulplatta med de alldeles perfekta ingredienserna. Hon sjunger bra och låtarna är bra. Det ironiska är kanske att det lite sämre låtarna är producerade av Robyns radarpar Ulf Lindström och Johan Ehké.

Mija & Greta ”Mija & Greta” (1994) ¤ ¤ ¤ ¤
Det finns nog ingen artist i Sverige som INTE har haft systrarna Mija och Greta Folkesson i kören. De har körat på Gadd, Lena Philipsson, Lisa Nilsson mfl mfl. Likadant så finns det nog inte heller en Second Handaffär eller reaback som inte sålt deras enda platta, från 1994, för ca 10 kronor. Musiken som ”Mija & Greta”, som de kallar sig på platta (låter mer som en kvinnlig frikyrklig väckelsegrupp…), gör är väldigt när besläktad med Lisa Nilsson. Sval, svensk sommarsoul. Enda felet är möjligen att de inte har Lisas röst eller Lisas texter. Men det är lugnt och skönt att lyssna på och väldigt svalkande. Klart underskattad pärla! Ett bevis på att det nödvändigtvis inte behöver vara dåligt för att det finns 15 ex kvar av en skiva på en loppmarknad.



Välj genreDansmusik 80-talDansmusik 90-talPop 80-talPop 90-talSoul 80-talSoul 90-talSamlingar 80-talSamlingar 90-talÖvrigtMusikvideor

SAMLINGAR
Samlingsplattor har aldrig varit mitt favoritintresse, men så sakteliga har jag börjat inse charmen med att ha en samling med bara de största hitsen. Här jag valt att lägga mer kända och mer värdefulla samlingar, inte samlingar gjorda av små, okända, skivbolag i urskogen, innehållandes några okända hits som ingen hört. Inte heller samlingsserier (alltså skivor som kommer en gång i månaden o s v) finns med. Följdaktigen finns inte skivor som Mr Music, Absolute Music och Most Wanted här. Däremot finns soundtracks här.
80-TAL
Soundtrack: 1939 (1989) ¤ ¤ ¤ ¤
En populär film från 1989 var den där Helena Bergström och Helene Englund försöker ta sig igenom andra världskriget och Per Morberg för första gången spelade elaking för en storpublik, "1939". Dyr var den i alla fall för den gick lös på hela 30 miljoner att göra. Däremot kom det en väldigt massa musik därifrån som blev storsäljare. Zemya Hamiltons "Min arm omkring din hals", skriven av Orup, räknas som den största, men Louise Hoffstens "1939" är också en klassisk låt därifrån. Och plattan går i samma stil, jazzschlager med stråkar även om 80-talet gör att det också känns lite mer hitlisteanpassat än vad det borde göra med den filmtiteln. Men rent musikaliskt gör det mig ingenting för jag gillar flertalet låtar, med ovannämnda singlar i spetsen. De nyskrivna låtarna till filmen är tillbakalutande och skön svensktoppsjazz från 80-talet. Lisa Nilsson hörs också här med en riktigt bra och skön låt och de instrumentala låtarna är sköna och avkopplande avbrott. Det enda negativa är Meta Roos som är den som det otacksamma uppdraget att sjunga de rena jazzlåtarna för där känns inte den svensktoppsosande jazzgruppen riktigt rätt utan det låter mer som en orkester i "Så ska det låta". Men för en svensk storfilm från 80-talet som utspelar sig i 1939 så passar soundtracket riktigt bra, oavsett om man sett filmen eller inte.

Eldorado - Äventyret fortsätter... (1987) ¤ ¤ ¤ ¤
Flera år efter den första plattan så gav Kjell Allinge ut en andra platta med musik från det populära radioprogrammet "Eldorado", som vid den här tiden gick på söndagförmiddagar. Åter är det bara svensk musik på plattan och låtar av Anne-Lie Rydé, Cornelis Vreeswijk, Monica Törnell, Micke Andersson och Peter Ericson. Avslappnande och lugnt är det och allt i Eldorados mer eftertänksamma stil med låtar i mer vispopstil. Cornelis gör två av hans sista låtar i karriären, "Sommarkort" och "I mina kvarter" och Monica Törnell är bra i "Jag kan se dig", en svensk version av Don Henleys "Boys of summer". De enda två sänkarna på plattan är överraskande nog Anne-Lie Rydé, som fått för sig att göra en minst sagt usel halvdiscotappning av Taubes "Min älskling du är som en ros", och Adolphson & Falk, som rappar (!) i den rätt tramsiga "Vårrapp". Men det täcks upp av kultlåten på plattan, nästan hela anledningen till att äga denna skiva; Ernst-Hugo Järegård, som med överdramatisering och sin speciella stil läser texten till Styles "Dover-Calais", som om det vore en dikt av Karin Boye eller Stig Dagerman. Grädden på moset på en annars helt OK och avkopplande och skön skiva. Faktiskt bättre än den första skivan.

Soundtrack: Electric Dreams (1984) ¤ ¤ ¤ ¤
Filmen ”Electric dreams” tillhör kategorin filmer där soundtracket är något med känt än filmen. Filmen, idag närmast bortglömd, handlar om hur en dator och en människa blir kära i samma tjej. Där av innehåller plattan mycket electropop/disco av modell tidigt 80-tal. Artister som är med på soundtracket är bl a Culture Club, Jeff Lynne från ELO, Heaven 17 och Phil Oakey från Human League. Och soundtracket är riktigt bra. Georgio Moroder ligger bakom de flesta av låtarna och har gjort ett bra hantverk i både produktion och låtskapande. Låtarna kanske inte alla platsar som etta på Trackslistan, men jag gillar båda Jeff Lynnes låtar, Phil Oakeys hitlåt ”Together in electric dreams” och PP Arnolds discohit ”Electric dreams”. En bortglömd klassiker!

Soundtrack: Ruthless people (1986) ¤ ¤ ¤ ¤
En annan film som inte heller syns så ofta är kidnapparkomedin ”Ruthless people” med Danny DeVito och Bette Midler. Soundtracket är stjärnspäckat, eller vad sägs om Mick Jagger, Bruce Springsteen, Luther Vandross, Billy Joel, Paul Young, Kool & The Gang m fl. Och om man undantar Mick Jaggers oväntat trista titelspår från filmen så är det kanonspår här inklusive ”Dance Champion” med Kool & The Gang som är en av bandets mest bortglömda och som undertecknad har letat i närmare 20 år efter! Trägen vinner! Paul Youngs ”Wherever i lay my hat” rivs av en gång till och en av Billy Joels häftigaste och mest bortglömda, ”Modern woman”, finns här. Absolut bäst tycker jag, efter Kool & The Gang, att Dan Hartmans sköna ”Waiting to see you” är. Som synes är det en häftig blandning mellan det bästa från amerikansk hitmusik från mitten av 80-talet, rock, soul och disco med Mick Jagger som enda sänkare.

Smått och gott ur 1000 timmar / Metropol 1982 - 1991 ¤ ¤ ¤ ¤
Den som väntar på nåt gott... jag har letat som en idiot efter denna skiva, men tack vare Roger Gunnarsson, som uppmärksammade min uppmaning på radiosidan, så har jag fått tag på skivan. Också finns det de som klagar på internet. ;-) 
     Skämt och sido, skivan är alltså en samling från radioprogrammet Metropol, med några av de roligaste sketcherna (med Peter Dalle, Mikael Segerstrom, Pontus Enhörning och Ulf Larsson), tre klassiska spaningar (Jonas Hallberg, Helena von Zweigbergk och Jacob Dahlin), jinglar och annat trevligt. Vi får veta att mannen bakom Göte Johansson heter Jonas Hultkvist, om nån nu, liksom jag, inte visste det innan. Det finns en del som hävdat att Göte var Eddie Meduza, men det kan alltså dementeras här. Vi får, bland annat, den första sketchen Göte nånsin var med i. 
     Det enda negativa jag har att säga om skivan är att det är lite mycket sketcher. Jag hade kanske velat ha lite Flipp eller Flopp, nån tävling eller nån Popduellsdeltagare och kunde ha bytit bort nån sketch för det. Men sketcherna är roliga och klassiska radiosketcher från 80-talet och vissa håller hög "Putte Punch"-nivå. Vi får, bland annat, stifta bekantskap med uppfinnaren från Sundbyberg (Dalle) som senare lämnade Metropol för att dyka upp i "Lorry". 
     I övrigt är det en mycket bra samling från programmet. Njut av Jonas Hallbergs fantastiska spaning om Tyskland, mannen som spelade Stevie Wonder med näsan eller Adolphson & Falks nyinspelning av "Mer jul", betitlad "Mer snö". Helt klart värt all väntan!

Schlager ´85 ¤ ¤
Så här i schlagerfestival tider, numera känd som Fame Factory Volym 2, kanske det kan vara på plats med en lite mer udda schlagerfestivalplatta. En del kanske minns hur Schlager-SM 1985 lät? Kikki Danielssons "Bra vibrationer" vann, Pernilla Wahlgren fick ett genombrott och Dan Tillberg fick en hit. Ja, allt detta kan ni läsa om här...
     Men det är alltid kul att fundera på hur det hade låtit om ödet hade velat annorlundare. Om inte "Bra vibrationer" hade varit med. Eller som Pernilla Wahlgren blivit diskad precis innan tävlingen och ersatt med en annan låt. För i samband med festivalen 1985 passade man på att släppa en skiva med låtar som testades till festivalen, men som aldrig tog sig till finalen. Alltså som om man bara skulle ha släppt en skiva med låtarna från dagens kvaltävlingar som aldrig vann. Och det var faktiskt en del intressanta namn som slogs under finalstrecket om en plats. Style, som fick vänta ännu ett år på sitt schlagergenombrott, ville vara med redan detta år med en låt, vars titel också fick vänta ett år innan den fick vara med, "ABC". Och på tal om "ABC", Anna Book hade en låt med redan detta år men fälldes troligen av åldersregeln. Hon var nämligen 15 år när hon tävlade med nyssnämnda bokstavslåt 1986. 
     Adolphson & Falk visade att storsäljande artister nödvändigtvis inte behöver varken vinna tävlingen eller ta avstånd från den, när de ville vara med, men misslyckades. Och Kikki Danielsson hade gett sig den på att vara med åtminstone med en låt. På denna skiva finns det hela två andra bidrag där hon är med på. Vad om nån av dessa vunnit och inte "Bra vibrationer"?
     I övrigt finns bidrag med kända schlagerfestivalnamn som Elisabeth Andreasson, Baden.Baden, Lotta Pedersen (pre-Engberg), Stefan Borsch, Göran Folkestad, Richard Häger och Jonas Warnerbring. Och det är kul att sitta och spekulera för sig själv när man hör denna skiva. Men hur och än man vänder på det så kommer man fram till att festivalen nog var bra som den var. Endast ett fåtal skulle kunna ha eventuellt kommit med till finalen och endast Adolphson & Falks låt "Medan morgondagen gryr"och det okända stjärnskottet Leyla Yilbars låt "Snart" skulle konna ha kommit bland de fem. De övriga låtarna är knappast artisternas bästa låtar och har lite axelryckningsstämpel över sig, utan att för den sakens skull vara kalkonlåtar. Plattan är mer kul och intressant än bra musikalisk.

The Awards 1989  ¤ ¤ ¤
Låtmässigt är detta en bra samlingsplatta, som då alltså ska föreställa vara från 1989 års brittiska grammisgala. Tyvärr får vi dras med Fairground Attractions råtöntiga ”Perfect” och artister som Wet Wet Wet, Salt n Pepa och Yazz. Men det största problemet med denna platta är att merparten inte är från 1989. Då kanske nån säger att de flesta grammisgalor räknar ett år bakåt, alltså att det skulle vara 1988 års låtar. Men Fleetwood Macs ”Little lies”, Belinda Carlisles ”Circle in the sand”, med flera, är från 1987. Alltså är det något virrigt att veta vilket år som dessa artister fick pris. Men OK, låtmässigt är det kanske en förbättring, eftersom jag inte tycker att 1988 var nåt superår i popbranchen. Nu är det en riktigt bra samling.

The Greatest Hits of 1987 ¤ ¤ ¤
Ännu en engelsk årskavalkad från samma skivbolag. Men denna gång har de prickat rätt på året. Nackdelen här är att det är mycket inriktat på total okänd housemusik, som gällde på engelska klubbar då, och tyvärr har man klämt in en seg housemix med flera danslåtar, som Mel & Kims båda ”Showing out” och ”Respectable”, houseklassikern ”Jack your body” och Harold Faltermeyers ”Axel F”, allt under namnet ”Mirage”. Men i övrigt så finns, bland annat, Depeche Modes ”Strange love”, två Erasurelåtar, mycket Stock-Aitken-Waterman, MARRS ”Pump up the volume” och Janet Jacksons ”Let´s wait a while”. Lite fattigt på fakta, dessutom. Endast placeringen på englandslistan står inom parantes. Men en OK samling. Om man vänjer sig med all housemusik, alltså.

TipTap (1987) ¤ ¤ ¤
Jo, men visst kan man recensera en julplatta även i juli. Detta kommer ju ändå att finnas kvar bland de äldre recensionerna till jul. Detta är en typ av platta som man aldrig får se idag. Sveriges artistelit går samman och gör en helt vanlig julplatta med nyskrivna jullåtar. 1987 så kom det alltså en julplatta med en räcka av dåtidens stora artister. Här finns Mauro Scocco, Orup, Freda, Tomas Ledin, Björn Skifs, Anders Glenmark, Mikael Rickfors och till och med Monica Zetterlund och Östen Warnebring. Ratata, Scoccos förra grupp, är mycket med i över huvudtaget för Johan Ekelund, hans dåvarande gruppartner, finns med på synth och vid produktionen överallt. Plattans låtar är trevliga julpoplåtar på svenska av 80-talsmodel. Den enda som gör mig besviken är Freda, ett lysande band på sin tid, men här är deras ”Glädjetåg” en seg historia. Bäst lyser det när tomten, via Glenmark och Skifs, gnäller på den avvikande jultraditionen i ”Tomtens klagan” eller Orup, som undrar över situationen i världen på julafton, i ”Herre Gud” (med körsång av en ung Titiyo). I övrigt är det bra för den årstiden som den är till för. Inga låtar man minns speciellt efter 27 december, men trevligt ändå.


Välj genreDansmusik 80-talDansmusik 90-talPop 80-talPop 90-talSoul 80-talSoul 90-talSamlingar 80-talSamlingar 90-talÖvrigtMusikvideor

 

90- och 00-TAL
Tame Yourself  (1991) ¤ ¤
Det är alltid kul att hitta samlingsskivor med nyskrivet matrial från kända artister istället för bara de redan kända hitsen. Detta brukar ofta ske i samband med välgörenhetsskivor och så är också fallet här. "Tame yourself" är en skiva som protesterar mot plågsamma djurförsök. Dock är det ännu roligare också om låtarna också är bra, även om ändamålet är behjärtansvärt och viktigt. Artister som är med här är folk som KD Lang, Belinda Carlisle, The B-52´s, The Pretenders, Erasure, Nina Hagen, Howard Jones, Indigo Girls och REMs Michael Stipe. Och det låter ju bra på papperet. Men Howard Jones har skickat någon halv instrumental låt där han bara mumlar någon text här och var, Nina Hagen har mixat om sin och Lene Lovich klassiska "Don´t kill the animals" i modern 90-talsdiscostil och KD Lang är riktigt dålig i "Damned old dog". Erasure framträder här med Lene Lovich och har en väldigt tam disco låt som ligger mil ifrån bandets då aktuella synthdängor "Chorus" och "Love to hate you". The Go-Go´s-tjejerna Belinda Carlisle och Jane Wiedlin har också ointressanta låtar här. Wiedlin har skickat ett spår i från sin då senaste platta som lämpligt nog heter "Fur" och som i original är riktigt bra, men som här förstås är mixad i en tam dansmix. Endast två låtar kommer undan med godkänt; Indigo Girls och Michael Stipes gemensamma balladduett i "I´ll give you my skin" och The Pretenders luftiga och sköna "Born för a purpose". Resten är långt under artisternas normala standard och plattan är mer behjärtansvärd än bra.

Rakt Över Disc 1980 (1998) ¤ ¤ ¤
Rakt Över Disc för er, som inte var födda på 80-talet, var ett radioprogram i P3 där Claes of Geijerstam spelade dans- och popplattor och lekte med skivorna med hemgjorda jinglar, bus mitt i låtarna med mikrofonen och tävlingar. Det var Clabbes skicklighet som radioman och DJ som gjorde att detta var en höjdpunkt på fredagskvällarna. Programmet gick från sent 70-tal till tidigt 90-tal och numera går Rakt Över Disc live när Clabbe är gästdiscjockey på diverse krogar. 1998 ville skivbolaget Virgin och Sveriges Radio sätta ihop ett knippe samlingsskivor där de blandat de roligaste jinglarna och mellanpraten med de bästa låtarna, allt sammanställt av Clabbe själv. Jag har hittat den första (och enda), med låtar från 1980. Mer om denna series öden och äventyr kan ni läsa om på radiosidan.
     För den som bara vill ha en samlingsplatta med hits från 1980 så är detta ganska meningslöst. Detta är för oss som gillade programmet eller för de som samlar på gamla radioprogram. Jag, till exempel, samlar på radioprogram och gillade programmet. Däremot är jag väl si sådär entusiastisk över artister som Boney M och Cheap Trick och att mötas av övervägande låtar som jag aldrig har hört. För det är inte ”Woman in love” eller ”Funky town” eller nån annan av de mest kända hitsen från det året, utan mer okända danshits från klubbar och discon. Men just inramningen med jinglar, mellanprat och nostalgiskt stoj från Sveriges Radios arkiv gör att jag mer än gärna tar till mig dessa låtar. Radionörd, javisst, men en stolt sådan!

Retronics ¤ ¤ ¤ ¤
Retronics är en samling av det bästa av svensk synthpop från 80-talet, utgiven av indie-synthbolaget Moment Materia. En del band är totalt okända för den oinvigde, men här finns en tidig Ratatasingel, Lustans Lakejer, Nasa och Page, alltså ett antal mer kända band. Alla låtar är inte bra, men de är alla riktiga "Aha"-upplevelser, om man vill veta vad som dolde sig bakom de mer kända namnen. Så även om allt inte är hits, så gör plattan själ för namnet. En retroupplevelse för alla synthälskare! Sen om Nasas "The bird" är deras mest synthiga, bara för att det är deras bästa, kan väl diskuteras. Det kanske ska sägas att anledningen till att denna platta placeras under 90-talet är att den är utgiven på 90-talet...

En epok i radio - Metropol ¤ ¤ ¤ ¤
Under 80- och tidiga 90-talet var det totala fredagsnöjet Metropol. Niklas Levy och Ingvar Storm spelade soul, pop och danslåtar, gissade på låtars eventuella framgångar på listorna, spanade, hade frågesport i popkunskap och hade hyggliga sketcher gjorda av Pontus Enhörning och Peter Dalle. Dessa sketcher finns utgivna på en annan skiva, detta innehåller de klassiska låtarna från programmet. Typisk Metropolmusik som Cyndi Laupers "Time after time", B52´s "Loveshack", Wham "Wake me up before you go-go", Adolphson & Falk "Nu lever jag igen", Toto "Africa" och Chris Rea "I can hear your heartbeat".
     Dessutom får man en helt perfekt liten bok om Metropol och beskrivningar av varje år som programmet fanns. Samlingen har givetvis sina musikaliska begränsningar, men är riktigt bra. Sen huruvida skivan är utgiven för att hylla programmet eller för att nåt skivbolag ska känna en extrahacka via ett populärt program kan man lämna där hän. Det enda jag skulle velat ha är kanske lite prat och presentationer av låtarna...

Ettor På Trackslistan 1984-1985 ¤ ¤ ¤ ¤
Ettor På Trackslistan 1985-1987 ¤ ¤ ¤
Så här i jubileumstider för Tracks passar jag på att hylla programmet ordentligt, bland annat med dessa recensioner av de skivor som Tracks givit ut, innehållandes musik från programmet. Dessa två kom ut 1994 och 1996 och innehåller valda ettor från listans barndom. Vi börjar med den äldsta, från 1984-1985. Här finns både klassiska 80-talshits som Alphavilles båda "Sounds like a melody" och "Forever young", Eurythmics "There must be an angel" och Foreigners "I want to know what love is"och mer bortglömda hits som + 1 "Nevermore", Go West "Call me" och Thompson Twins "King for a day". Dessutom har Kaj Kindwall skrivit bra fakta och kommentarer i CD-häftet om varje låt. Ett drömupplägg alltså för varje 80-talsfan, så som mig själv. Däremot har denna sol ett par fläckar. Nyss nämnda "King for a day" finns med i en remixversion där man inte hör nån refräng, melodi eller vers. Varför??? Dessutom är Alphavilles historiska första etta "Sounds like a melody" med i den nyinspelning som Alphaville gjorde till sin samlingsplatta två år tidigare, inte med originalet från 1984, vilket också är ganska underligt.
     Den andra skivan 1985-87 innehåller hits som Aretha Franklin & George Michaels "I knew you are waiting ( for me)", Duran Durans "Notorious", Europes "The final countdown", Cuttin Crews "I just died in you arms" och Berlins "Take my breath away". Om man bortser från några undantag så är det, till skillnad mot i första volymen, en del, bra men dock, sönderspelade låtar. Lite kul hade det varit med lite ovanligare låtval kanske (Sting "Russians", Nolan Thomas "Yo little brother", Pet Shop Boys "Surburbia" eller Scotch "Mirage"). Dessutom ska jag ärligen erkänna att Eurythmics runt 1986 kanske inte var den årgång av dem jag gillade mest så "The miracle of love" är knappast deras bästa etta, inte "Thorn in my side" heller. Jag hade ju hellre bytt bort en av Eurythmics två ettor på skivan mot någon av inom parantes ovannämnda hits. Men sammantaget tycker jag att detta är en värdig trackshyllning. Låtar som är typiskt för Tracks och bra CD-häfte med fakta. Meningen var att det skulle komma ut fler volymer, men skivbolag är som dom är, ser bara i dollartecken, och Tracks blev bara två skivor lång. Men vilka skivor!

Tracks 20 år - Jubileumsbox ¤ ¤
10 år senare så sätts en ny samling skivor ihop, denna gång i boxformat. CD-häftet är inte lika informationsrikt som de förra utgåvorna, utan Kaj Kindwall har skrivit en liten sammanfattning i inledningen på varje skiva. Boxen innehåller fyra skivor med en skiva var för pop, dans, rock och ballader. Och visst finns det ett antal 80-talsörhängen. Kaj Kindwall ska ha en eloge för att han, denna gång, inte bara tagit med de största hitsen utan också några mindre hits. Det hade kanske varit kul med lite avor och påor som udda inslag på skivorna...? Men i sin helhet är denna box en besvikelse. Ca 65-70% av låtarna är låtar som är anpassade till dagens P3 och Tracks utseende idag. Många låtar (för många) är från de senaste årens trackslistor (Justin Timberlake, Håkan Hellström, The Ark, Snooks "Mister Cool" som ligger på vid utgivningen gällande lista, Big Brovaz, Sophie Ellis Baxtor, Junior Senior, Ceasars Palace, Moneybrother och så vidare) och sen är det många sena 90-talshits som är en aning sönderspelade och mest med för att dagens ungdomar och P3-publik ska känna igen dom (Apollo 440, Bloodhound Gang, Chumbawumba, Tom Jones "Sexbomb" o s v). De 80-talare som finns med är med bl a Simple Minds, Robbie Nevil, Bangles, Device, Dead Or Alive, Bananarama, Ratata och Europe. Dansplattan är den av de fyra som får räknas som bäst, om det nu spelar nån roll. Det tycker tydligen inte Sveriges Radio som även släpper popskivan som separat skiva. Du kan alltså välja mellan att köpa hela boxen eller köpa bara popskivan. Lite obegripligt, men, men...
     Jag tycker att om man ska släppa en box och fira att ett radioprogram fyller 20 år så måste det väl vara mer värt pengarna att få en box med musik från tider som kan få folk att minnas programmet från när de var unga, inte att släppa en box med musik som ännu finns på samlingar och som vevas sönder i P3 och reklamradion. Och när det gäller Tracks så är det ingen hemlighet att många minns Tracks från just 80-talet, framför allt i en tid då 80-tal, enligt vad jag förstår, är helt inne. Varför inte ge dem lysmäte för det då? Dagens P3-publik har tillräckligt många samlingsskivor ändå. Jag menar, vad är meningen att ta med Snooks låt som redan ligger på listan när skivan släpps? Denna Tracks box verkar mest till för att sälja P3s nuvarande image, istället för att minnas ett program som firar 20 år. Bra låtar finns på sina håll, och det lyfter upp betyget, men som hyllning till Tracks är det en grym besviklse!

Välj genreDansmusik 80-talDansmusik 90-talPop 80-talPop 90-talSoul 80-talSoul 90-talSamlingar 80-talSamlingar 90-talÖvrigtMusikvideor

ÖVRIGT
Naturligtvis finns det plattor som man inte riktigt vet var man ska placera eller som man inte tycker det är värt att öppna ett eget fack för. Dessa hamnar här, plattor typ humorplattor, visor, skivor av blandad musiksort, MPB och annat mer udda.

Carl-Anton och Monica Nielsen "Visor i Vita Bergen" ¤ ¤ ¤
Under ett antal år på 80-talet så hade vissångaren Carl-Anton Axelsson en del TV-program på somrarna från en scen i Vita Bergsparken i Stockholm. Det är väl ingen större hemlighet att programmet lockade mest äldre tittare och besökare, men programmet var småmysigt med visor, dikter och lite jazz emellanåt. Den gav en mycket mer positiv Stockholmskänsla än vad Lasse Berghagen ger när han ylar "Stockhooolm i mitt hjäääärta, lååååt mig besjunga dig nuuuuuuuu!!!"
Carl-Anton framförde oftast egna visor och har/hade som största fan skådespelerskan Monica Nielsen (Petra Nielsens mamma för er yngre, "Bodil" i Varuhuset för er äldre). En del av hans visor som han och Monica sjöng i de TV-programmen spelade de programmen släppte de på en skiva. Det är alltså nyinspelningar, inte inspelat direkt från programmen, vilket kanske hade varit mysigare. Men Carl-Anton är en bra viskompositör och en lysande vissångare. Däremot är Monica Nielsen kanske inte världens bästa sångerska och jag tycker inte hon lyckas bära Carl-Antons visor nåt vidare. Dessutom innehåller skivan också en del av hennes egna visor, vilka inte är dåliga, men inte i närheten av Carl-Antons visor. Ändå har hon en av de bästa visorna på plattan, "Söderjäntans söndag", som ger en riktig realism i texten. Men trots Monica Nielsen så håller plattan ett klart godkänt mått och är väl värt ett öra, vare sig man missade programmen i TV eller minns dem väl.

Michael Best Consort "To Carl Michael with love" (1975) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Att jobba på en second handaffär med att sortera skivor och band, som jag gör för tillfället, har sina fördelar. En dag kom det in en kassett med engelska Michael Best Consort. Michael Best är en engelsk musiker som bott länge i Sverige. På bandet tolkade han Carl Michael Bellman... på engelska. Detta band hörde jag igenom bandet noga, trots att bandet var för risigt och uselt, kvalitetsmässigt, att sälja. Jag fick med tungt hjärta kasta bandet. Men jublande konstaterade jag sen att en annan villigt skänkt vinylversionen av samma skiva... i bra skick!
     Att tolka Bellman är svårt. Det gäller att det ska låta skönt, vackert och så genuint svenskt på samma gång. Fred Åkerström brölade fram Fredmans epistlar på 70-talet och Thåström väste fram "Märk hur vår skugga" på 80-talet. Här har Michael Best lyckats att få det att låta just skönt, med stråkar och flöjter, vackert, med Michael Best sköna röst, och samtidigt mer genuint svenskt än jag har hört få svenska vissångare tolka Bellman. Samtidigt som han också ger Bellman en liten irländsk touch som en dillkvist. Också är det lite crazy och udda att höra så svenska sånger på engelska. 
     Det är en fröjd att höra dem spela:
"Ulla, my, Ulla, what sayst to my offer" ("Ulla, min Ulla, får jag dig bjuda"). Eller:
"Away we trot, soon, ev'ryone" ("Så lunkar vi så småningom").
Michael Best blandar upp skivan också med visor av den engelske kompositören James Oswald, också det i lysande versioner. En helt enkelt lysande visskiva, som både är traditionell, udda och speciell på samma gång!

Paul Anka "Rock swings" (2005) ¤ ¤ ¤ ¤
Palle Anka har blivit stor nu, för han var inte gammal när han på 50-talet sjöng om han som var så ung och hon som var så gammal i monsterhiten "Diana". Och sen de glada dagarna i karriären har det varit rätt tyst om honom, åtminstone vad vi har kunnat höra. Så för att väcka fansen efter alla dessa år så gör han en totalt udda sak. Han väljer att sjunga in klassiska pophits från 80- och 90-talet till storbandskomp a la Frank Sinatra. Och vem får då producera plattan? Quincy Jones eller nån annan mer van jazzmästare? Nej, han då väljer technogurun Alex "U96" Christensen. Inte i mina vildaste fantasier hade jag kunna föreställa mig denna kombination, Paul Anka + U96 + Storbandsjazz + Gamla retrohits. Detta kan sluta på ett av två två sätt, antingen låter det så uselt och töntigt att man ångrar att man ens satte på den eller så är det lysande. Paul Anka har valt allt från 80-talspop (Van Halen, Pet Shop Boys, Billy Idol, Spandau Ballet) och 90-talsballader (REM, Eric Clapton, Oasis) till hårdrock och grunge (Bon Jovi, Survivor, Soundgarden, Nirvana). Och jag skulle säga att det klart lutar åt alternativet lysande. För här stöps låtar som Bon Jovis "It´s my life", Van Halens "Jump", Soundgardens "Blackhole sun" och Pet Shop Boys "It´s a sin" om till storbandsjazz och stråkar. Den svala och lite bossa nova-liknande versionen av "It´s a sin" är min favorit. Och aldrig har "Smells like teen spirit" låtit bättre! Vid första lyssningen känns detta så bisart och sjukt att man bara skrattar, under förutsättning att man vet hur originalen låter, men det är ändå väldigt underhållande och skickligt gjort. På nåt konstigt sätt passar de nya arrangemangen, melodierna och texterna väldigt bra ihop och till slut tycker i alla fall jag att det är både bra, häftigt och kult på samma gång.

Välj genreDansmusik 80-talDansmusik 90-talPop 80-talPop 90-talSoul 80-talSoul 90-talSamlingar 80-talSamlingar 90-talÖvrigtMusikvideor

MUSIKFILMER
Allt oftare tycker jag man hittar intressanta videofilmer på loppmarknaderna. Därför hittar du här recensioner av artisters olika videofilmer, typ livevideor, samlingvideor med rockvideor, eventuella dokumentärfilmer eller annat passande i videoväg. Och ni som tror det, nej, tyvärr, jag recenserar INTE spelfilmer på video här, utan bara sånt med anknytning till musik och artister.



Pet Shop Boys"Television" (1986) ¤ ¤
Efter denna utflykt bland Neil och Chris moderna utgåvor så passar jag på att gå tillbaka i tiden och spana in bandets allra första videosamling. Sett ur den vinkeln är det absolut en kul raritet! Alla videor på denna samling är från bandets första platta "Please" och innehåller således två versioner av "Opportuneties", dels den första från 1985 och den mer kända nya 1986-versionen, "West End girls", "Love comes quickly", "Supurbia" och "Paninaro". Jämför man med bandets senare videor så är dessa tidigaste videor riktigt dåliga egentligen. Kanske inte usla och hyggligt tidstypiska, men samtidigt rätt innehållslösa. Inte minst den allra första videon av "Opportuneties" som är riktigt kass. Dessutom fyller man ut bandet emellan låtarna med att ha presentationer av bandet från olika TV-shower över Europa, redigerade så det är en usel "direkt-från-TV"-kvaliet. Jag hade gärna sett att man förlängt bandet med ytterligare 30 minuter och låtit oss se lite mer av dessa framträdanden, som är minst lika mycket kuriosa för ett fan, kanske till och med mer. Låtarna är förstås klassiker och behållningen, videorna som sagt 80-talsminnen, men långt ifrån bandets bästa och samlingen något för kort (30 minuter). För ett fan är den ett kul samlarobjekt, men i övrigt så är finns det mer kompletta videosamlingar med Pet Shop Boys, "Popart - the videos", till exempel, där man kan få höra Neil och Chris själva under låtens gång kommentera varje video dom har gjort.

Vivaldi - The Four Seasons (1988) ¤ ¤ ¤
Innan någon nu sitter med frågetecken och undrar varför i hela friden jag nu recenserar en video med en klassisk konsert på Retrogalaxen så kan jag lugna alla med att, det gör jag inte. Visst, detta är en av de mer udda filmerna jag skrivit om här, men jag tycker ändå att den är så pass speciell att jag vill ta med den. Detta är en film som kombinerar film och musik på ett snyggt sätt. Ni som ha sett Disneys klassiska "Fantasia" vet vad jag talar om. Detta är likt den filmen, fast på riktigt. Till tonerna av Vivaldis klassiska årstidssvit, spelad av Scottish Chamber Orchestra under ledning av Jaime Laredo, så får man följa hur naturen utvecklas för varje årstid. Och för mig som ofta fotograferar naturbilder och sen sätter ihop bildspel med musik till så är detta intressant. Det finns mycket att kommentera här, både positivt och negativt. Till det positiva hör att det är riktigt vackra bilder filmade, antar jag, någonstans i skottska höglandet. Musiken är vacker och regissören bakom filmen, David Mintz, har på ett snyggt sätt parat musiken och bilderna så dom oftast passar ihop. Och detta väger tungt. Men sen finns det en del som är rätt obegripligt också. Våren är klart den bästa filmen, med porlande vatten, blommor som slår ut och närbilder på getingar som letar föda.
Men i Sommaren känns det lite som om Vivaldi själv har bakbundit Mintz. Vivaldi ogillade sommaren som årstid, vilket är anledningen till att den satsen är så mörk och dyster och att då försöka göra en skön avkopplande film med vackra sommarbilder kan inte vara lätt. Det innebär att Mintz har filmat diverse scener ovanför molnen med, med 80-talseffekter inklippta, fåglar som seglar. Och de riktigt taffliga 80-talseffekterna vandrar igenom sommarfilmen som en sorts kompensation när nu ängar, vatten och hagar uteblir för den mörka stämningen.
    Hösten bjuder på vackrare bilder, men någon riktig höst ser jag inte. Sensommarbilder med lätt gulna löv på träden, får jag det till. Och vintern ville tydligen inte infinna sig i Skottland utan man fick åka till Himalaya för att hitta snö och is, med bilder på höga alpberg, klippor och dalar, vilket känns väldigt malplacerat. Men jag gillar dock, trots de usla försöken till effekter, och trots en del filmer som känns en aning fel, filmen, mest för de vackra naturbilder som finns, blandningen film och den musikaliska stämningen och själva idén att göra en verklighetsbaserad version av "Fantasia". Jag skulle nog älska en uppdatering mer, men som 80-talsvariant är den OK, om än långt ifrån fulländad. Den fyller sitt syfte. Det är avkopplande, trots allt.

Jean-Michel Jarre "Destination Docklands" (1988) ¤ ¤ ¤
Jag måste medge att det känns rätt spännande, att se en livekonsert med Jean-Michel Jarre eftersom jag inte har gjort det så mycket. Bara därför, för det speciella ögonblicket, så känns det befogat att ge ett lite högt betyg för denna. Men utan att sväva iväg allt för mycket i absurdum så ska man också minnas att konserten är utgiven 1988, i en tid då hans musik inte var lika intressant. Även Jarre har försökt att intrumentmässigt och soundmässigt hänga med någorlunda sin tid och hur mycket jag än älskar det sena 80-talets musik så känns inte Jarre direkt som någon som lyckades med 80-talistiska tuffa synthtrummor kombinerat med någon gitarr här och var.
Denna konsert hade först flyttats några veckor fram på grund av ett väldigt oväder som var i spelplatsen London då och när denna konsert spelas in så har vädret inte blivit mycket bättre utan regnet tycks vräka ner fortfarande och diverse medhjälpare står bredvid musikerna med stora paraplyer i händerna vilket ger ett lite B-aktigt intryck. Jag förstår att vädrets makter äro ogrundliga, men ändå hade kanske konserten känts lite proffsigare om man väntat till ett tillfälle med uppehåll.
B-aktigt intryck gör också alla dessa 80-talistiska bildeffekter man lagt på i efterhand på filmen. Det kan kännas coolt vid vissa tillfällen, men inte på en Jean Michel Jarre-konsert. Effekterna för folket på plats är främst en oändligt smattrande med fyrverkerier mellan var och varannan låt. Rätt billigt om man jämför med jättedockorna som man sett när han några år senare spelade låten "Calypso" live.
Musiken däremot är riktigt bra och inte alls så mycket från den rätt taffliga plattan "Revolutions" som låg närmast i tid då. Det känns rätt mäktigt att faktiskt få se "Magnetic fields II" och Oxygene IV" live och vid "London kid" gästspelar Hank Marvin från The Shadows och Marvin och Jarre spelar riktigt bra ihop och skrattar och leker ihop medan dom spelar.
Totalt sett en OK konsert, varken mer eller mindre. Musiken är riktigt bra, det finns riktigt bra spelglädje hos ensambeln, men effekterna känns väldigt föråldrade för en Jarre-konsert (och gud ska veta att jag har högt tröskel för vad jag anser är föråldrat) och det saknas nåt speciellt som får Londonkonserterna att lyfta och kännas som det lilla extra.

Girls, Girls, Girls 2 (1988) ¤ ¤
En samling med musikvideor från slutet av 80-talet med det gemensamt att alla låtar är med sångerskor eller tjejband. Den som hör titeln på videon kan förledas att filmen innehåller andra saker med tjejer från 80-talet (läs mellan raderna), men det är alltså helt befriat från sådana saker, om man då bortser från Samantha Fox och Sabrinas närvaro.
Det finns en första volym som innehåller den mer imponerande namnuppställningen Kylie Minogue, Mel & Kim, Vanessa Paradis, Bananarama och Taylor Dayne. Denna video har Stock-Aitken- Watermankvartetten Sam Fox, Sabrina, Sinitta och Mandy Smith som mest kända namn, samt one-hit-wonderartisterna We Pappa Girl Rappers, Hazell Dean och Bangles-kopiorna i Voice Of The Behive. Däremellan är det en hel del mindre kända namn i house- rap och discogenren som hörs, som Joyce Sims, The Real Roxanne, Dee Lewis, Karen & Chelle och Taffy. Det är alltså lite lätt B-varning på denna samling med överblivet matrial som ratades till första volymen. Ändå var det just utmaningen att få höra nya artister och ny musik som lite gjorde att jag ville införskaffa denna video. Men ingen av de nya namnen som fick mig att höja på ögonbrynen nåt nämvärt. Dee Lewis gör en väldigt blek version av The Emotions soulklassiker "The best of my love", The Real Roxannes minst sagt udda rapversion av Aretha Franklins "Respect" känns uddlös och ni tröttnar snart på Karen & Chelles eviga studsande i videon till deras bubbelgumsdisco "Sugar daddy".
Av de mer bekanta namnen så bjuder Sam Fox in oss till sitt "Love house", Sinitta sjunger "I don´t believe in miracles" och Sabrina letar efter "My chico". Även här alltså långt ifrån deras mest kända hits. Videorna till låtarna är OK, varken dåliga, varken några mästerverk. Ur den synvinkeln är det en OK MTV-underhållning modell 80-tal och Stock-Aitken-Watermans musik är alltid rolig att höra på. Men låtmatrialet och artisturvalet är väldigt blekt och de riktiga höjdpunkterna är få och det gör att man är lite tacksam för att det inte finns en volym 3 för ännu lägre än så här vill jag inte se.

Spandau Ballet "Over Britain" (1983) ¤ ¤ ¤
För nåt år sen hittade jag två livevideor med Spandau Ballet på en second hand och jag hade tänkt se och recensera dom nu. Det intressanta är att det är mer eller mindre två skilda band som vi möter på var video. På denna äldre video så är låtmatrialet främst hämtad från bandets då två senaste plattor "Diamond" och "True", med undantag från "To cut a long story short" som är den enda från debuten "Journeys to glory". Konserten är filmad i Sadlers Wells Theatre i London och ser nästan mer ut som ett skoldisco än en stor konsert, med blinkande ljus i olika färger på ett mindre golv. Bandet är i stil trogen sin new Wave stil i kostymer och luggfrisyrer och sångaren Tony Hardley gör inte mycket mer under framförandet än att stå och jazza lite i sin kostym under låtarna. Det är inga överraskningar alls mer än lite längre versioner av vissa låtar, t ex "True", utan man låter låtarna och ljuset tala sina klara språk. Jag är ju väldigt svag för det tidiga 80-talets engelska new wavevåg och tycker att det är väldigt snyggt rent musikaliskt. Man låter väldigt troget låtarna i versionen på plattan och Tony Hadley gör en bra insats som sångare. "Pleasure" och inledande "Foundation" lyser starkast! Framträdandet i sig är dock i stelaste laget och man hade kunnat kosta på sig nåt som sticker ut. Nu följer hela konserten en mall som blir rätt trist under konsertens gång. Musiken och tidsbilden av 80-talets början är det som gör konserten och som räddar den med ett bra betyg när scenografin och koreografin är rätt obefintlig.

Spandau Ballet "Through the barricades... across the borders" (1986) ¤ ¤ ¤ ¤
Tre år senare möter vi ett mycket mognare Spandau Ballet med mer rockigare touch. Inspelningen här är från The National Exhibition Centre i Birmingham 1986 och andelen synthinslag i låtarna är färre. Detta skapar lite problem, i alla fall i de första låtarna "Cross the line" och "Virgin" från 1986 och "Highly strung" från 1984. Dessa låtar är på intet sätt dåliga, men live kändes de rätt ointressanta när liveframträdandet var för mesigt för att vara rockigt, men för rockigt för bandets mer inarbetade new wavestil. Alltså hamnar bandet lite i en trist gråzon. Men när sångaren Tony Hadley och keyboardisten Tony Chapman tillsammans på ett suveränt sätt och med mysig stämning på scenen tar sig an "With the pride" från 1984 lyfter allt. "Gold" och "Lifeline" lyfter förstås publiken enormt och stämningen och ljussättningen under "Through the barricades" måste ses! Inte minst när låten övergår från den romantiska delen i början, då allt på scenen är rosenrött och mysigt, till att med ett trumslag bli mer tufft och allt tänds upp i starka spotlights med ett trollslag. Det är långt mycket mer pengar lagt på att göra en upplevelse av hela konserten för publiken än på den ovan från 1983 och spelet med publiken är helt annorlunda. Sen är det party under bandets genombrott "To cut a long story short" från 1981 och avslutande "Fight for ourselves" där bandet leker och dansar med publiken. Och "True" for förstås publiken att äta ur bandets händer. Så även om jag gillar Spandau rent musikaliskt enormt under bandets glansdagar vid decenniets början så är detta en klart roligare livevideo. Spandau ger allt för publiken och publiken älskar det och konserten är en musikalisk fest.

The Human Leaue Greatest Videos (1995) ¤ ¤ ¤ ¤
I samband med Human Leauges platta "Octopus" 1995 kom också en samling med bandets största hits och till den släpptes en video med alla deras rockvideor. Nåja, alla och alla, ett par hits saknas, men alla dom viktigaste är med, inklusive bandets mindre kända första videor från 1979, innan tjejerna Joanne Catherall och Susan Ann Sulley kom in i bilden. Då var Human League bestående av 2/3 av ett senare stort new waveband, Heaven 17, plus Phil Oakey (det tog till 1980 innan bandet fick sin mer bekanta form). Videorna till de två låtarna, "Circus of death" och "Empire state human", är väl mer raritet än bra, gjorda vid exakt samma tidpunkt och samma filmtillfälle, men så är videorna också från 1979.
Human League är OK på att göra videor, varken mer eller mindre, och dom har inga speciella kännetecken. Här finns både vanliga videor där dom i stort sätt mimar och spelar till en kamera, snyggt filmade videor, livevideor och videor med nån form av skruvad filmhandling där medlemmarna spelar huvudrollerna. Men man fångas snabbt av minnet av vilket bra band Human League egentligen var på 80-talet för låtar som "The lebenon", "Keep feelin´ (fascination)" och "Love action (believe in love)" är ju riktigt lysande pop! Normalt ska en rockvideo promota en låt, men här känns det tvärtom, låtarna är så bra att den lyfter upp och gör videorna.
Jag är då en av få som tycker att bandets amerikanska platta "Crush" från 1986, producerad av soulgiganterna Jimmy Jam och Terry Lewis, är gravt underskattad så min favoritvideo är den väldigt snyggt filmade "Human". Totalt sätt har man framför sig en timme av god musikalisk 80-talsnostalgi och underhållning med roliga och intressanta videor! Men faktum kvarstår dock, Catherall och Sulley måste anlita en koreograf för deras s k dans i flera av videorna är inte direkt vacker att se...

Duran Duran (1983) ¤ ¤ ¤ ¤
Musikvideogenren i början av 80-talet var ju minst sagt i sin linda och det finns ju många videor från då som är stela, amatörmässiga eller direkt dåliga, men som ändå har en nostalgisk charm. Sen finns det en del som är helt OK och så finns det Duran Durans videor från den tiden som var nåt alldeles speciellt. I denna 55 minuters video bjuds vi på bandets 11 första videor, från den tiden då dom deras videor stack ut från mycket av det som gjordes då. Det är aldrig tråkigt i Duran Durans videor utan det är oftast ihopvävt i en historia där varje ruta är nåt unikt. Inte sällan heller med nån snygg fotomodell som Simon LeBon står och förför och medlemmarna själva i skådespelarrollerna. Sen finns det undantag också, men den som har sett "Rio", "Save a prayer" och "Hungry like the wolf" vet vad jag talar om. Det är enormt snyggt gjort och filmat med tanke på att de är gjorda mellan 1981-83. 9 av 11 videor är gjorda av den australiensiske filmregissören Russel Mulcahy och dessa står i en klass för sig. Sen finns det också två videor som tyvärr är riktiga sänkare och dessa har helt andra skapare. "Girls on film", en av bandets första låtar, är gjord av 10CCs medlemmar Kevin Goodley och Lol Creme, som gjort mycket bättre videor senare i karriären än denna (Wax "Bridge to your heart" till exempel). Videon till "Girls on film" finns i två versioner, en cencurerad normal version, där bandet sjunger framför en boxningsring där en massa tjejer och killar tramsar runt. Men dels finns den också i en s k "night version" (som då är med här) som är mer sexuellt anspelad full med nakna bröst, kvinnlig gjyttjebrottning och avklädda kroppar som tyvärr bara är plump och liknar mer en dålig anledning att visa så mycket lättklätt som möjligt än att göra en vettig handling.
Den andra sänkaren är en av två låtar som inte finns på singel ("Lonely in Your Nightmare" den andra), men som man gjort en video till, "The chaffeur". Bandet är inte alls med i videon utan var på turné under skapandet och man lämnade fria händer till den brittiske animatören Ian Emes, mest känd för att ha gjort en tecknad sekvens till Pink Floyds "Dark side of the moon". När nu Emes satsar på att göra en oteckand film så blir det bara ännu en svartvit taskig ursäkt för att klämma in så mycket avklädda brudar med korsetter, nakna bröst och sexuella anspelningar än att få en bra och snygg video.
Men om man igorerar dessa utan bara koncentrerar sig på Russel Mulcohys videor så kan detta vara en av de snyggaste musikvideosamlingar från 80-talet där videorna dessutom går in i varandra på ett väldigt snyggt sätt och som visar upp rockvideokonsten när den var som bäst och konstnärligast! Framför allt rekommenderas "Save a prayer" och "Lonely in Your Nightmare".

Depeche Mode "Some great videos" (1985) ¤ ¤ ¤ ¤
Att hitta en videosamling med exakt ALLA Depeche Modes videor verkar vara en omöjlighet så man gör nog trots allt bäst att samla på sig alla samlingsvideor. "Some great videos" är den första i raden och är ett kompliment till deras samling "Singles 1981 - 85" som kom just 1985. Den samlingen innehåller alla bandets singlar från start men videosamlingen saknar däremot en hel del intressanta videor. De två första singlarna, "Dreaming of me" och "New life" saknar video helt och samtliga hits från plattan "A broken frame", "See You", "Meaning Of Love" och "Leave In Silence", samt "Get the balance right", saknas, främst för att bandet själva inte alls gillade dom. Dom videorna är gjorda av Julien Temple, en av englands mest kända videoregissörer, och Alan Wilder sa en gång att:
"You can pretty much lump all the Julian Temple videos into one collective disaster."
Men vill man dock se videorna kan man besöka Depeche Modes hemsida där alla videorna, inklusive Julien Temples sågade videor, finns upplagda. Nu tycker jag inte att Temples videor alls är så dåliga. De är till exempel klart bättre än den lite småtramsiga första videon "Just can´t get enough".
De bästa Depeche-videorna på bandet ligger dock runt 1984-85 med "Blasphemous rumours", som kanske är en av de snyggaste livevideorna jag sett, "Somebody" och "It´s called a heart" som de bästa. Men egentligen är det ingen video som är direkt dålig utan de är väldigt snyggt filmade och Dave Gahan ger som vanligt exakt allt han har. Det är ingen unik eller speciellt gjord samling utan videorna spelas upp på rad varken mer eller mindre, men det är ett stycke skön musikhistoria som finns här, med väldigt snygga videor till musik som idag är något av de bästa låtar som nånsin gjorts så den rekommenderas ändå varmt för det finns ändå videor här som väldigt sällan eller aldrig visas. Sen får man ju inte heller missa liveupptagningen av låten "Pghotographic" som avslutar samlingen

Toto Live ¤ ¤ ¤ ¤
"Detta är den första långa video i den 14 år långa inspelningshistoria som denna sexfaldiga grammyvinnare gör" står det på omslaget till Totos livevideo från 1991. Och jag måste medge att jag verkligen såg fram emot detta, att se Toto live. Detta trots att låtlistan har uppenbara luckor. Inspelningen är från Paris i oktober 1990, då Toto hade släppt sin "Greatest hits"-platta. Och för att vara en konsert som ska baseras utifrån det så saknas det hits. Ingen "Stop loving you", "Pamela", "Holyanna" eller "Stranger in town". 
     Nu ska jag inte tracka ner på det som ges, för det är bra, men ändå känns det som om det saknas en del. Men om vi nu ändå ska gå efter det som spelats in här så är det oerhört proffsigt. Toto är inga underhållare live, verkligen inte, men det är ett gäng fantastiskt skickliga musiker som står på scen. Och Steve Lukathers gitarr slår det mesta här och står i en klass för sig konserten igenom. Framför allt i hans hyllning till Jimi Hendrix och Stevie Ray Vaughan, "Little wing", visar verkligen Lukather varför han är en av världens bästa gitarrister! Detta är gitarrspel, mina damer och herrar! Andra höjdpunkter är den oerhört sköna "Georgy porgy" och Totos kanske bästa ballad "I´ll be over you" som flyter fram! Och efter ett gäng ballader om brusten kärlek så bryter ett rockparty loss och "Rosanna" skapar total kalabalik på scenen! "Hold the line" är förstås det som får publiken med mest och bilder på fansen visar en publik som i exstas sjunger och klappar. Det är otroligt intressant att här se förhållandet mellan band och publik. Bandet ger fansen vad dom vill ha, inte mycket mer, och det trollbinder publiken! Totalt sett så är det svårt att inte njuta av denna konsert och bandets otroliga musikalitet, även om jag saknar för många hits och det inte överraskar på många plan. Men musiken och Steve Lukathers gitarrspel slår ändå det mesta här!

Ultravox "Momentum" ¤ ¤ ¤ ¤
Detta är en halvtimmes annorlunda konsertvideo med ett av synthvärldens mäktigaste band. Den är annorlunda i den bemärkelsen att alla låtarna framförs live med klipp ur varje låts video mitt i framförandet. Normalt kan man säga att det är ett sätt att förstöra en konsertupplevelse, men i detta fall gör det mig absolut inget. Givetvis hade jag i första hand föredragit en hel lång konsert, men eftersom videon nu är bara en halvtimme och Ultravox inte är det kanske mest karismatiska bandet live så känns det mer som en häftig grej. Dessutom är videorna riktigt snyggt inredigerade i låtarna. Videon börjar med intervjuer med folk bakom Ultravox musik, som producenten George Martin och andra, som berättar om att jobba med bandet samt idéer bakom bandets skivomslag. Mäktigaste låten i konserten sen är "The Voice" som med en riktigt cool video och riktigt snyggt och häftigt spel från musikerna lyfter låten högt. Som toppen på allt står Midge Ure och två i bandet till publikens jubel tillsammans på rad och trummar synthtrummor i takt medan den snygga romerska bakgrunden blinkar i grått. Riktigt mäktigt! Och publikens engagemang och jubel till bandets största hit "Vienna" går inte att ta fel på. Det enda jag har att anmärka på är att jag alltid tycker det är lite kul att se bilder på publiken ibland också, vilket saknas helt, samt att jag gärna hade velat se mer än 30 minuter. Annars är detta en riktigt bra video!

New Order "Substance" ¤ ¤
Nu lär jag få alla New Order-fans på mig, men jag tar risken och säger det direkt: New Order gör kanonbra musik, men dom kan inte göra videor, med undantag från "True faith". Detta är en kortare videosamling som ska sträcka sig mellan 1983-88, men den är knappast komplett för det saknas bra många låtar. Vill man se en mer komplett samling New Ordervideor finns det en DVD för det. Gemensamt med alla samlingar med New Order är att den alltid saknar min favorit med New Order, hiten "Sub-Culture" från 1985. Man kan fråga vad den låten har gjort för ont? Denna 40 minuter video startar med "Confusion" och avslutas med "Blue Monday 1988" och har däremellan hits som "The perfect kiss", "Shellshock" och "True faith". De fyra första videorna räddas av bra låtar för videorna är monstertråkiga. Klassikern "True faith" kommer till räddning och var på den något tramsiga pudelrocksparodin "Touched by the hand of God" och "Blue Monday" får anses som OK, varken mer eller mindre. En liten intressant kuriosa; på väggen i studion i "The perfect kiss"-videon hänger en plansch på Joy Division. Den som inte förstår den kopplingen får kolla upp sin New Order-historia. Videon räddas av bra musik och "True faith", resten av videorna visar att New Order nog inte var så jätteentusiastiska med fenomenet rockvideor på 80-talet.

New Order "Brixton Academy April 1987" ¤ ¤ ¤
Detta är en 50 minuters livekonsert med New Order gjord som en del av den internationella aidsdagen. En konsert som rent musikaliskt är helt OK och bandet spelar bra, vilket räddar en rätt rörig och på vissa ställen konstig livevideo. Filmen är gjord precis som på bio, ihoptryckt i kanterna. Kameramannen hoppar väldigt i början och är exakt överallt på scenen i den lilla rutan och man har även lagt in rockvideoeffekter här och var. Vi får en väldigt intressant intervju med numera före detta medlemmen Peter Hook samt Steven Morris, men varför måste man lägga in den mitt i låten "Dreams never end" och förstöra den helt? Som sagt, musiken är bra och publikens engagemang är också väldigt bra, jag tror att konserten måste ha varit en höjdare att se live, men onödigt mycket effektsökande på många ställen. Men ska man köpa den ska man göra det om inte annat för det rent musikaliska.

Välj genreDansmusik 80-talDansmusik 90-talPop 80-talPop 90-talSoul 80-talSoul 90-talSamlingar 80-talSamlingar 90-talÖvrigtMusikvideor



FÖLJANDE SKIVOR HAR RECENSERATS TIDIGARE, MEN PLOCKATS BORT:
Jag har tagit mig friheten att rensa lite alltför gamla recensioner och ge plats åt kommande dito, men
ni kan ändå se vad jag har recenserat och vilket betyg jag gav den vid tiden för publicerandet. Listan är
i bokstavsordning och Givetvis fylls den på med tiden. Skulle det dock finnas nån som missat nån
av nedanstående recensioner och vill ha en motivering till betyget eller som mot all förmodan vill läsa
den igen så maila mig, för alla ligger kvar på datorn.

POP:
Blancmange "Mange tout" (1984) ¤ ¤ ¤ ¤
Duran Duran "Duran Duran" (1993) ¤ ¤
Tina Moe "Liv & Lust" (1990) ¤ ¤ ¤ ¤
Lucrezia "Espresso" (1990) ¤ ¤ ¤
Level 42 "Level 42" (1981) ¤ ¤ ¤ ¤
Lustans Lakejer "Uppdrag i Geneve" (1981) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
The Alarm "Electric folklore live"(1988) ¤ ¤ ¤ ¤
Kenny Loggins "Back to Avalon" (1987) ¤ ¤ ¤ 1/2
Agnetha Fältskog "I Stand Alone" (1987)¤ ¤ ¤ ¤
A-ha "Headlines and deadlines - The hits of A-ha" (1993) ¤ ¤ ¤ ¤
Alison Moyet "Raindancing" (1987) ¤
Amazulu ”Amazulu” (1985) ¤
Animal Nightlife ”Lush life” (1988) ¤
Anna Stadling "Det känns" (1999) ¤ ¤
Attack "Rätt stuk" (1982)  ¤ ¤ ¤
Aztec Camera "Love" (1987) ¤ ¤ ¤ ¤
Blue Zone "Jackie" (1988) ¤ ¤ ¤
Boytronic "The continental" (1984) ¤
Bryan Adams "Into the fire" (1987)¤ ¤ ¤ ¤
Bryan Adams ”Waking up the neighbours” (1991) ¤ ¤ ¤ ¤
Caramba "Caramba" (1981) ¤ ¤ ¤
China Crises "Difficult shapes & passive rhythms, some people think it´s fun to entertain" (1982) ¤ ¤ ¤
Chris Norman "Some hearts are diamonds" (1986) ¤ ¤
Chris Rea ”The road to hell” (1989) ¤ ¤ ¤ ½
Corey Hart ”Young man running” (1988) ¤
Cretu and Thiers "Belle epoque" (1988)   ¤ ¤ ¤
Cutting Crew "Broadcast" (1985) ¤ ¤ ¤
Dalbello "She" (1987) ¤
Daniela Simmons ”Shout back” (1988) ¤ ¤
Danny Wilson "Bebop moptop" (1989) ¤ ¤ 1/2
Dan Tillberg ”Kärlek minus noll” (1982) ¤ ¤ ¤
Dan Tillberg "Erogena zoner" (1985) ¤ ¤ ¤
Dave Stewart & The Spiritual Cowboys “Dave Stewart & The Spiritual Cowboys“ (1990)  ¤ ¤ ¤ ¤
Debbie Harry "KooKoo" (1981) ¤
Depeche Mode "Construction time again" (1983)¤ ¤ ¤
Depeche Mode "Some great reward" (1984) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Double "Blue" (1985) ¤ ¤ ¤
Duran Duran "Pop trash” (2000) ¤ ¤ ¤
Duran Duran "Astronaut" (2004) ¤ ¤ ¤
Eddie Money "Can´t hold back" (1986) ¤ ¤ ¤
Eighth Wonder "Fearless" (1988) ¤ ¤ ¤
El DeBarge ”Gemini” (1989) ¤ ¤
Electric Banana Band ”Livet i regnskogarna” (1984) ¤ ¤ ¤ ¤
Elisabeth Andréasson "Elisabeth" (1990) ¤
Erasure ”Loveboat” (2000) ¤ ¤
Erasure ”Light at the end of the world” (2007) ¤ ¤ ¤ ¤
Eva Dahlgren ”Fria världen 1.989” (1989) ¤ ¤
Extra ”Extra” (1980) ¤ ¤ ¤ ¤
Factory ”II” (1980) ¤
Farbror Blå ”Farbror Blå” (1992) ¤ ¤ ¤
Fine Young Cannibals ”Fine Young Cannibals” (1985) ¤ ¤ ¤
French Revolution ”Fantasia”(1988) ¤ ¤ ¤ ¤
Gary Moore "After The War" (1985)¤ ¤ ¤
Gina Jacobi "Gå som på nålar" (1989) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Hall & Oates "Do it for love" (2002) ¤ ¤ ¤
Holly Knight "Holly Knight"  (1988) ¤ ¤ ¤
Huey Lewis & The News "Picture this" (1982) ¤ ¤ ¤ ¤
Human League "Secrets" (2001) ¤ ¤ ¤ ¤
Icicle Works "Icicle Works" (1983) ¤ ¤ ¤ ¤
Kane Gang "The bad and lowdown world of Kane Gang" (1984) ¤ ¤ ¤ ¤
Kent "Verkligen" (1996) ¤ ¤ ¤ ¤
Kylie Minogue ”Kylie Minogue” (1994) ¤ ¤ ¤ ¤
Icehouse "Man of colours" (1988) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Indochine "Le péril faune" (1984) ¤ ¤ ¤ ¤
Landscape "Manhattan boogie-woogie" (1982) ¤ ¤
Level 42 "True colours" (1984) ¤ ¤ ¤ ¤
Living In A Box "Gatecrashing" (1989) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Feargal Sharkey "Feargal Sharkey" (1985) ¤ ¤
Fia Nyström ”Nyx” (1985) ¤ ¤ ¤ ½
It Bites ”The big lad in the windmill” (1986)
I-Ten "Taking A Cold Look" (1983)¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Kaja ”Crazy peoples right to speak” (1985)¤ ¤ ¤
Kenny Rogers "They don´t make them like they used to" (1986) ¤ ¤ ¤
Magnus Lindberg ”I en hand” (1983) ¤ ¤ ¤
Mai Tai "Mai Tai" (1985) ¤ ¤
Men Without Hats "Rhythm of youth" (1982) ¤ ¤
Men Without Hats ”Pop goes the world” (1987) ¤ ¤ ¤
Michael Cretu "The invisible man" (1985) ¤ ¤
Midge Ure "Answers to nothing" (1988) ¤ ¤ ¤ ¤
Mikael Rickfors "Tender turns tough" (1981) ¤ ¤
Millas Mirakel "Stillbilder" (1987)¤ ¤ ¤ ¤
Millas Mirakel "Hög puls!" (1989)¤ ¤ ¤ ¤
Mr Mister "I wear the face" (1984) ¤ ¤
Mynt "Still not sorry" (2005) ¤ ¤ ¤ ¤
Nanne "Alla mina ansikten" (2001) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Nena ”Feuer & Flame” (1984)¤ ¤
Nick Kamen "Move until we fly" (1990) ¤ ¤ ¤ ¤
Nomo "The great unknown" (1985) ¤
Nordman "Nordman" (1994) ¤ ¤ ¤
Partners In Crime ”Orginised crime” (1985) ¤ ¤
Paul Rein ”Easy street” (1988) ¤ ¤ ¤ ¤
Pet Shop Boys "Very" (1993) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Phoebe Snow "Something real" (1989) ¤
Pontus & Amerikanerna "Följer ett spår" (1991) ¤ ¤ ¤ ¤
Popsicle ”Popsicle” (1996) ¤ ¤ ¤
Pretenders ”Learning to crawl” (1983)¤ ¤ ¤ ¤
Proxy "Know my name" (1999)¤ ¤ ¤
Richenel "A year has many days" (1987) ¤ ¤ ¤ ¤
Roger Pontare ”I vargens spår” (2000) ¤ ¤ ¤
Saga ”Wildest dreams” (1987) ¤ ¤
Saint Etienne "Tales from turnpike house" (2005) ¤ ¤ ¤ ¤
Samantha Fox  ”Touch me” (1986) ¤ ¤
Sandra "The Wheel Of Time" (2002) ¤ ¤ ¤
Seal "Human beings" (1998) ¤ ¤ ¤
Seal "Best 1991 - 2004" (2004) ¤ ¤ ¤ ¤
Shakatak ”Out of this world” (1983) ¤ ¤
Shanghai "Shanghai" (1985) ¤ ¤ ¤ ¤
Starship "Love among the canniballs"(1989)¤ ¤
Susanne Alfvengren "Hur mycket väger månen?" (2000) ¤ ¤ ¤ ¤
Staffan Hellstrand "Socker & Synder" (2002) ¤ ¤ ¤ ¤
Talk Talk "The party´s over" (1982) ¤ ¤ ¤ ¤
Tant Strul ”1980-85” (1993) ¤ ¤
The Alarm "Declaration" (1984) ¤ ¤ ¤ ¤
The Armoury Show "Waiting for the floods" (1984) ¤ ¤ ¤
The Cars "Door to door" (1987) ¤ ¤ ¤ ¤
The Outfield "Play deep" (1985)¤ ¤
The Outfield "Voices of Babylon" (1988) ¤ ¤ ¤
The The "Soul mining" (1983) ¤
Thompson Twins "A product of..." (1981) ¤ ¤
Ultravox ”Vienna” (1980) ¤ ¤ ¤ ¤
Walk On Water "Walk on water" (1990) ¤
Jonas Warnerbring "Jonas Warnerbring" (1983) ¤ ¤
Wilmer X "Tungt vatten" (1986) ¤ ¤ ¤ ¤
Wilmer X "Radio Wilmer X - Hits 1988-96" (1996) ¤ ¤ ¤ ¤
Mari Wilson "Showpeople" (1983)  ¤ ¤ ¤
Tears For Fears "Raoul and the kings of Spain" (1995) ¤ ¤ ¤ ¤
The Simpsons ”Sings the blues” (1990) ¤ ¤ ¤
Tina Moe "Oro" (1983) ¤ ¤ ¤ ¤
Wang Chung "Points on the curve" ¤ ¤
Visage "Fade to grey - the singles collection" (1983) ¤ ¤ ¤ ¤


DANS:
Lili & Sussie ”Anytime” (1988) ¤ ¤ ¤ ¤
Apollo 440 "Dude descending a staircase" (2003) ¤ ¤
4 Strings ”Believe” (2003) ¤ ¤ ¤ ¤
DaYeene ”Primetime” (1991)¤ ¤
Caater featuring Trinity “The queen of the night” (2004) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Capella ”Helyom halib” (1989) ¤ ¤ ¤ ¤
Chemical Brothers "Dig your own hole" (1996) ¤ ¤ ¤ ¤
Culture Beat ”Metaporphisis” (1998) ¤ ¤ ¤ ¤
Dead Or Alive "Youthquake" (1985) ¤ ¤ ¤ ¤
Den Harrow "Day by day" (1987) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Dina "Dina" (2003) ¤ ¤ ¤ ¤
DJ Toxic "Echoes of nature" (2004) ¤ ¤ ¤ ¤
Donna Summer "Another place and time" (1989) ¤ ¤ ¤
Dr Alban ”Look who´s talking – the album” (1994)¤ ¤
Drömhus "Längtan" (1999) ¤ ¤ ¤ ¤
Erotic ”Greatest tits” (1999) ¤ ¤ ¤
Faithless ”Sunday 8 pm” (1998) ¤
Mandy Smith "Mandy" (1987) ¤ ¤ ¤ ¤
Numero Uno "Uno" (1985) ¤ ¤ ¤ ¤
Tess "One love to justify" (2001) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
The Shamen "Axis mutatis" (1995) ¤ ¤
Raff "Raff" (1984) ¤ ¤
Rage "Saviour" (1992) ¤ ¤
Red 5 "Forces" (1997) ¤ ¤ ¤ 1/2
Rimini Project ”Heartbeats” (2002) ¤ ¤ ¤ ¤
Secret Service "Ye-Si-Ca" (1980) ¤ ¤ ¤ ¤
Secret Service ”Top secret* (*Greatest hits)" (2000) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
S´Express "Original soundtrack" (1989) ¤ ¤ ¤
S´Express "Intercourse" (1991) ¤
So What "Face yourself" (1989) ¤ ¤ ¤
Spagna "Dedicated to the moon" (1987) ¤ ¤ ¤
Sybil "Good and ready" (1993) ¤
T-Spoon ”Joy, life and pain” (1994) ¤ ¤
Yello ”One second” (1990) ¤ ¤ ¤

SOUL:
Al Jarreau ”Heart´s horizon” (1988) ¤ ¤ ¤
DeBarge ”In a special way” (1983)   ¤ ¤ ¤
El DeBarge ”Gemini” (1989)¤ ¤ 
Eric Gadd "Spirit" (2000) ¤ ¤ ¤ ¤
Alexander O'Neal "My gift to you" (1988) ¤ ¤ ¤ ¤
Anita Baker "Giving you the best i got" (1988) ¤ ¤ ¤ ¤
Bobby Brown "King of stage" (1986) ¤ ¤
Denice Williams "Let´s hear it form the boy" (1982) ¤ ¤
Donna Summer "Donna Summer" (1982) ¤ ¤ ¤
Five Star - Between the lines (1986) ¤ ¤ ¤
Five Star "Rock the world" (1988) ¤ ¤ ¤
George Benson "While the city sleeps" (1986) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Kenny Thomas "Voices" (1991) ¤ ¤ ¤ ¤
Jeffrey Osborne ”Stay with me tonight” (1983) ¤ ¤ ¤
Jeffrey Osborne ”Don´t stop” (1984) ¤ ¤ ¤ ¤
Jeffrey Osborne ”Emotional” (1986) ¤ ¤ ¤ ¤ ½
Jennifer Holliday ”Say you love me” (1985) ¤ ¤ ¤ ¤
Mariah Carey "Merry christmas" (1994) ¤ ¤ ¤
Patti Austin "The ultimate collection" (1998) ¤ ¤
Prince & The Revolution ”Parade” (1986) ¤
Robyn "My truth" (1999) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Tina Turner ”Break every rule” (1986) ¤ ¤ ¤ ¤
Toni Braxton "Secrets" (1996) ¤ ¤ ¤
Lois Lane "Fortune fairtales" (1988) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

SAMLING:
Deep Heat 90 ¤ ¤ ¤
Lost and found 1979 - 1987 ¤ ¤ ¤ ¤
Millenium - 36 Hits of 1980 - 84 ¤ ¤ ¤
Millenium - 40 Hits of 1985 - 89 ¤ ¤ ¤ ¤
Music from the Television Series "Miami Vice" ¤ ¤ ¤
Rock 85 - English Style ¤ ¤ ¤ ¤
Svensk Rock Mot Apartheid Scandinavium 1985 ¤ ¤ ¤

DIVERSE:
Chicago ”X” (1976) ¤ ¤ ¤ ¤
Kraftwerk ”Trans Europe Express” (1977)¤ ¤ ¤
The New American Orchestra "Bladerunner" ¤ ¤ ¤
Triple & Touch "1000 gånger" ¤ ¤ ¤ ¤

MUSIKVIDEOR: 
Level 42 "Live at Wembley" (1987) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Depeche Mode "The world we live in and live in Hamburg" ¤ ¤ ¤ ¤
Madonna - The Virgin Tour ¤ ¤ ¤
Five Star - Between the lines ¤ ¤ ¤
Solstollarna med Ulla-Bella ¤ ¤ ¤ ¤
The Jazz Channel presentes Jeffrey Osbourne (2000) ¤ ¤ ¤ ¤

Tillbaka till början
Tillbaka till Nya recensioner