NYA SKIVRECENSIONER
Ännu mer recensioner! Jag är inne i en period då jag betar av en väldigt massa nyinköpta skivor  som jag lyssnar igenom och den senaste tiden har jag lyssnat på väldigt mycket soul! Därför blir det hela fyra klassiska soulikoner, Chaka Khan, Ruby Turner, Delegation och Dionne Warwick. Dessutom klassisk italodisco med mannen som älskade Chopin, Gazebo, en väldigt tidig Suzzies Orkester och dom senaste plattorna med Jamiroquai och Depeche Mode! Håll till godo.

Många fler och äldre skivrecensioner finns i Recensionsarkivet.
 

Betygsskala:
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ = Klassiker, värd varje krona!
¤ ¤ ¤ ¤ = Mycket bra platta!
¤ ¤ ¤ = OK, kunde varit bättre, kunde varit sämre
¤ ¤ = Ett sådär album. En besvikelse...
¤ = Uselt!

DANSMUSIK

Det finns så oerhört mycket som passerar in i denna genre. Mycket här består av eurodansmusik från endera decenniet, men även en el experimentell dansmusik, big beat, vocal trance och techno. Vissa plattor kanske känns lite malplacerade, men det bjuder jag på i så fall.

80-TAL

Gazebo - Gazebo ¤ ¤ ¤ 1/2 (1983)
Paul Mazzolino, mer känd som Gazebo, har blivit en av italodiscons mest kultförklarade artister, främst genom sin hit "I like Chopin". Jag ska vara ärlig och säga att jag tycker inte den låten är dålig, men rätt mesig och småtrist för att kallas disco så därför var det med viss tveksamhet som jag ändå skaffade den här plattan. I ett år (2014) då jag haft lite problem att hitta nya och spännande 80-talsplattor så kändes det ändå rätt på nåt vis, även om jag inte riktigt visste hur bra det skulle vara. Men den skulle visa sig vara bättre än jag kunnat tänka mig, för även om det inte är den mest energiska discoplattan jag hört och det finns italoartister som är bra mycket tuffare än detta, så är det ändå en snygg och riktigt bra producerad platta. Musiken är lättsam och mysig 80-talsdisco med en doft av romantik och glamour i texter och melodier.
Sen kanske Gazebo inte har den mest välljudande sångrösten och flera av låtarna, som "Wrap the rock" och "Midnight cocktail" har väldigt mycket utfyllnad av sig. Dom två sistnämnda låtarna innehåller mer en svamlande Gazebo till en förvisso riktig snygg och atmosfärisk produktion. Men totalt sett så är detta ändå en mysig och vacker platta som kanske inte har dom där självklara och slagkraftiga melodierna eller den bästa sången, men är helt OK och trevlig lyssning ändå!

POP
Betydelsen "pop" har förändrats med åren. Hade t ex Kent och Oasis kommit för 20 år sen, så hade de stämplats som rockgrupp, men idag, då musiken är så oerhört mycket tuffare, så räknas de som popband. Här finns många av de plattor som för många, idag, kallas klassiker. Även en del av synthpopmusikens företrädare hamnar här.  

80-TAL

Suzzies Orkester "1000 nätter" ¤ ¤ ¤ (1985)
Suzzies Orkesters andra platta är fortfarande några år till genombrottet och i flera fall brukar det höras. Men Suzzies Orkesters "1000 nätter" är på inte sätt dålig. Det är habil svensk pop med bra svenska texter, som avslutande "Den ljumma vinden" som har en riktigt vacker och bra kärlekstext. Suzzies Tapper sjunger riktigt bra och tillsammans med en mysig och avkopplande atmosfär i produktionen så lyfter det plattan. Den har dock en nackdel och det är att det på vissa ställen kan låta lite amatörmässigt än, om man jämför med, till exempel "Om..." i alla fall. Dessutom är melodierna inte riktigt så slagkraftiga och starka alla gånger som jag hade önskat. "Jag svävar" till exempel är en riktigt fånig struttig låt som inte tillför någonting. Men låtar som "Väntar på gryningen", "Vad vill du mig" och "En enda natt" är lydande spår med svensk 80-talspop. Också då Suzzie Tappers starka röst! Så det är en bra platta i alla fall, även om det hörs att det ännu är ett lite outvecklat band.

90- och 00-TAL

Depeche Mode - Delta machine ¤ ¤ ¤ ¤ (2013)
Jag brottas med mig själv vad jag ska ge denna. Jag betygsätter ju inte normalt så här nya skivor, men det är självklart att ett undantag bör göras med Depeche Modes senaste platta. Men det var inte lätt. Det är ett nytt skivbolag, trots att deras gamla, Mute, står nämnd på skivomslaget. Dock är det ändå en tillbaka gång på ett sätt i och med att Flood mixar för första gången på nästan 20 år. 2013 så låter bandet ändå tyngre och svårmodigare än någonsin. Några lätta lalliga superhits i stil med "Personal Jesus", "Enjoy the silence" eller "Master and servant" finns inte här. Melodierna är mycket mörkare och med mindre refränger och tydliga melodier, vilket jag inte alltid är så förtjust i. Samtidigt är ljudbilden och produktionen nåt så enormt snygg att man nästan tuppar! Det är tunga synthljud som överraskar och där man inte vet hur låten ska sluta. Det är mörkt, kittlande och atmosfärisk på samma gång. Låten "My little universe" låter stundtals som en modern Jean Michael Jarre med sång. Texterna är riktigt bra och jag gillar verkligen textraden i "Should be higher":
"Your arms are infected,
they're holding the truth"
Samt den roliga smaken att lägga in ljudet av ett gammalt hederligt 90-talsmodem!
Och om produktionen är så här vacker så gör det inte så mycket att melodierna inte direkt sitter som ett knytnävsslag direkt, i alla fall om man jämför med bandets tidigare plattor. "Slow" är en lysande tungt vaggande låt och singlarna "Soothe my soul" och "Should be higher" är långt starkare än första singeln "Heaven", i mina ögon i alla fall, och det är dom låtar som låter närmast klassisk Depeche, i alla fall av huvudplattans låtar. Nu är det ju så att detta är deluxeupplagan som också innehåller en andra skiva, också det en lysande sådan, med fyra bonuslåtar och alla dom fyra är lättare i sin ljudbild än huvudplattans låtar. Avslutande "All that's mine" hade jag gärna sett som singel eller i alla fall på huvudplattan. Totalt sett är detta en skön och vacker skapelse, som dock kanske kräver några lyssningar, men som ändå med en riktigt härlig, tung och drömsk ljudbild fångar lyssnaren. Därför, med viss tvekan, så sätter jag ändå en fyra!


SOUL
Även här har mycket hänt genom åren. Soulmusiken har gått från gospel, jazz och rhythm & blues till mer discoinfluerat, smäktande ballader och rap. Personligen tycker jag att det är fel att katogarisera rapmusiken som soulmusik men ändå...skulle det dyka upp lite rap så lär den hamna här. Annars är det övervägande klassisk soulmusik som gäller.
80-TAL

Chaka Khan - What'cha gonna do for me ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ (1981)
Det är med en viss försiktighet och tvekan som jag ändå sätter det högsta betyget här. Chaka Khans solodebut efter splitten från Rufus och början på det som skulle bli hennes samarbete med Arif Mardin genom hela 80-talet. Den tiden är inte Chaka Khans favoritperiod personligen, som många andra artister från då, men jag har alltid varit ett stort fan av paret Chaka Khan och Arif Mardin, ända sen jag för första gången hörde "I feel for you"-plattan från 1984, en av mina favorit soulplattor någonsin! Den här skivan borde inte klassas som lika bra som den, eftersom ljudbilden är något äldre än den senare plattan, men den är ändå så pass häftig och svängig att jag inte kan motstå att sätta ett sånt här betyg. Det här är en helt lysande platta, som består av funksoul som står med en fot i det gamla med mycket blås och en fot i de discofierade synthljud som skulle komma att bli Arif Mardins kännetecken. Jag kan inte låta bli att älska en sån häftig hyllning till dom gamla jazzlegenderna i "And the melody lingers on", som är Chaka Khans egen version av Dizzy Gillespies "A night in Tunisia" (trumpetlegenden hörs för övrigt själv i låten). Eller den totalt svängiga och sköna "I know you, i live you", för att inte tala om titelspåret eller den fantastiska versionen av Beatles "We can work it out". Detta är en platta som aldrig är tråkig en minut och där det svänger och öser på från spår ett och genom hela plattan! Jo, den förtjänar hägsta betyget för den här funkkaskaden är så nära mästerverket "I feel for you" man ändå kan komma utan att komma förbi den.


Dionne Warwick - Reservations for two ¤ ¤ ¤ ¤ (1987)
Detta är en soulplatta för dig som vill relaxa. Om du letar funkysoul som du kan festa och röja till så är inte detta ditt val. Dionne Warwick har fått hjälp av hela soulvärlden för att skapa en platta som är lugn, avkopplande och romantisk och där det inte finns några snabba låtar, men för den sakens skull inte heller bara tårdrypande pianoballader. Det är en lugn och skön soulplatta, köpt i Stockholm, där Warwick sjunger riktigt bra! Namnen som finns här är Jeffrey Osborn, som hon sjunger duett med i den lysande låten "Love power", Smokey Robinson, som hon också sjunger duett med, Howard Hewitt från Shalamar, som är en annan duettpartner och June Pointer från Pointer Sisters. Kenny G hörs på saxofon och både Barry Manilow och Burt Bacharach har varit med och producerat ett par låtar. Men jag gillar detta väldigt mycket, just för att det är så skönt och avkopplande, men samtidigt väldigt snygg gjort och aldrig tråkigt! "In a world such as this" är en lysande ballad, liksom titelspåret, den väldigt romantiska duetten med Kashif. I mina ögon och öron är detta mycket roligare än att höra Dionne Warwick sjunga dom eviga popdängorna av BeeGees, alltså låtar som "Heartbreaker". Detta är relaxad soul med branschens bästa i sättningen!


Ruby Turner - The Motown song book ¤ ¤ (1988)
Den här hade förutsättningarna för att vara något bra. Det är 80-talssoul och det är gamla klassiska soulhits från dom gyllene åren från förr. Vi snackar Four Tops "Baby i need your loving", Smokey Robinson "The tracks of my tears" och "The Temptations "Just my imagination (running away with me)". Och Ruby Turner är en bra sångerska och singeln "Signed, sealed, delivered (i'm yours)", Stevie Wonder-låten, är riktigt bra. Samt att The Temptations (eller två av dom) och The Four Tops medverkar själva på sina respektive låtar. Det borde ha blivit bättre än det blev. Musiken är amerikansk 80-talssoul, som dock aldrig svänger, vilket är märkligt eftersom singeln, komplett med blås och allt, är enormt häftig och skönt gungande. Men sen är det rätt segt och det svänger inte många minuter utan det mal på med förvisso snygg produktion, men det är så händelsefattigt i låtarna att det bli tråkigt. Det finns undantag, förutom singeln, en annan Smokey Robinsonlåt, "Ooo baby baby" funkar faktiskt riktigt bra i en sorts bluesversion och Marvin Gayes "How sweet it is (to be loved by you)" är helt OK. Men det finns ingen rytm, inget groove och inget tempo i övrigt utan det är ointressant och tråkigt. Jag måste erkänna att det gör mig rätt besviken, för jag hade högre förväntningar på Ruby Turners coverplatta på gamla soulstandards när jag köpte den i Stockholm. Men nu sätter jag hellre på originalen.


Delegation - Delegation ¤ ¤ ¤ ¤ (1981)
Som den nyblivna fan av 70-talssoul som jag har blivit så är man öppen för det mesta från den genren, inklusive skivor som ligger en bit efter bandets storhetsperiod. Engelska Delegation hade ett flertal hits i 70-talets slut, men när den här plattan kom så hade de kommersiella framgångarna dalat. Men det hindrar inte detta från att vara ett riktigt bra album, producerat av Ken Gold som legat bakom många engelska soulsuccéer under 70- och det tidiga 80-talet. Här snackar vi soul i 70-talsstil med mycket blås och stråkar, fast inspelad 1981. Dom satsar rätt hårt här på att försöka gå i samma fotspår som Kool & The Gang och Earth, Wind & Fire.
Jag ska vara ärlig, den börjar lite oinspirerat med låtar som inte har den totala hitpotentialen och den lyfter aldrig riktigt, men det funkar ändå riktigt bra. Dessutom lyfte plattan enormt på B-sidan med inledande "In the night", den enormt svängiga och sköna "Turn on to city life" och funk-kaskaden "I wantcha' back". Likt en finlandsfärja så började plattan lite långsamt, men fick upp farten ordentligt sen och det gjorde detta till en riktigt bra och snyggt gjord platta.


90- och 00-TAL

Jamiroquai - Rock dust light star ¤ ¤ ¤ ¤ (2010)
Jason Kay, Jamiroquais frontman, gör inte plattor så ofta numera, åtminstone inte om man jämför med hans glansdagar på 90-talet. Därför är det mig en ära att få recensera hans senaste platta, som ändå kom 2010, i väntan på att hans nya platta ska komma ut under året. I sedvanlig ordning så har Jamiroquai bra koll på sin 70-talsfunk och det är skönt att höra att han med åren ändå lyckats hålla sin stil och ändå bli bättre och bättre. Plattan innan, "Dynamite", var riktigt skönt och dansant och till den här plattan så har Jamiroquai gjort produktionen lite tightare. Det spretar inte alls lika mycket och lyckas ändå låta otroligt häftig och svängig. Detta är musik för alla som gillar Stevie Wonder och Curtis Mayfields funkigaste stunder på 70-talet, men ändå med en nyare touch i kanterna! Det är sköna stråkar och ett enormt sväng!
Titelspåret "Rock dust light star" slår ann tonen härligt och singeln "White knuckle ride" är en riktig höjdare, tillsammans med spår som avslutande "Hey Floyd" och "Blue skies". Lyssna också på den vemodiga och vackra "Goodbye to my dancer"!
Låtarna kanske inte har samma hitpotential och starka melodier som hans mer kända låtar, "Virtual insanity" eller "Cosmic girl", men produktionen känns mer samlad och ännu mysigare! Nu ser jag verkligen fram emot den nya plattan!