Jag borde kanske sjunga ”Jag må han leva i 100:e år”. Om det nu är nån som har missat det så har radioprogrammernas radioprogram fyllt 20 år, det program som mest av allt blivit förknippad med ungdomsmusik, det program som varenda tonåring med nåt intresse för popmusik har spelat in från nångång, det program som formade mig till den jag är. Givetvis menar jag Kaj Kindwalls klassiska lista ”Tracks”. Utan Tracks hade jag aldrig börjat sända radio eller kanske aldrig blivit skivsamlare. Utan Tracks kanske jag idag hade varit en av alla dessa som ser musik som en förströelse och som låter Rix FM stå på i bakgrunden utan att jag bryr mig om vad låtarna heter. Många har gnällt och menar att Kaj pratar sönder låtarna, men utan hans informationsrika mellansnack, där man alltid får veta nästan allt om artisten, så hade jag knappast satt upp min hemsida Retrogalaxen! Jag har mycket att tacka Kaj Kindwall.
      Och så mycket minnen jag har med det programmet. Det låter kanske konstigt eftersom Tracks är ett vanligt studiobaserat hitlisteprogram där programmets form sett nästan likadant ut hela tiden, men jag minns nästan alla årgångar av Tracks under 80- och 90-talet. Det förfärliga 1994, då allt var punk, eurotechno och brittpop (ja, de två sistnämnda lärde jag mig så småningom att älska) och jag själv fick äran att vara med och tävla i programmet. Eller det underbara 1985, då jag först upptäckte programmet och hörde synthar i varje låt. Eller varför inte 1988, då tuggummipopen kom till Sverige, Stock-Aitken & Waterman ägde listan och långhåriga hårdrockare sjöng tårdrypande ballader till sina trånande kvinnliga fans. Och till sist, givetvis, 1996, då den svenska musiken blomstrade som aldrig förr, jag hade precis upptäckt eurodiscon och tjejer som Alanis Morrissette, Spice Girls och Robyn räddade eftermiddagarna. Det är dessa minnen som gör att jag än idag, trots att musiken i programmet totalt rasat ihop, följer programmet. Trots att listan består till 80 % av skitmusik så vill jag ändå på lördageftermiddagarna kolla på Text-TV eller Tracks hemsida hur veckans lista såg ut. Oftast svär jag, skakandes på huvudet, över att artister som The Hives, Håkan Hellström eller Alcazar åter vunnit en knockoutseger över min musik. Jag går in på Tracks spellista och konstaterar surt och besviket att man åter motat bort mina favoriter från listan av låtar som ska testas. Men trots det så sitter programmet djupt rotat i ryggraden. Jag vet inte varför. Det kan vara naiva förhoppningar om att det kan bli bättre, det kan vara att man vill njuta av det lilla bra som finns eller det kan vara att man blir nostalgisk av bara Kaj Kindwalls röst. Finns där några intressanta nya låtar så lyssnar jag hellre på reprisen på Tracks hemsida, där jag kan zappa fram till den del av programmet jag vill höra. Och stillsamt stänger jag av när jag hör att Kajs triste ersättare Mikael Cederberg fått hoppa in. Som det heter i USA: ”Don´t fall för cheap imitations!”
Så, då har jag hyllat Tracks och förklarat varför jag älskar det programmet! Nu ska jag berätta varför jag samtidigt är hur besviken på Tracks som helst. Det är lätt att säga att det inte är programmets fel att listan ser ut som den gör. Och delvis stämmer det ju. Det är ju trots allt de som röstar på listan som bestämmer hur det ska låta. Men det är samtidigt Tracks redaktion som bestämmer vilka låtar som ska testas varje vecka. Under de gyllene första 10 åren så valdes de ut med tanke på att göra ett bra och blandat radioprogram som skulle spegla en bred popindustri. Idag väljs de ut för att programmet ska passa in i P3s nuvarande gimmick, alltså trendiga och partajande tonåringar i storstan.
      Det spelar alltså ingen roll att t ex Tears for Fears nya singel ”Closest thing to heaven” är skitbra och enligt mig skulle kunna bli en ganska hygglig hit. Den kommer aldrig att testas i Tracks eftersom Tears for Fears är ett 80-talsband som har sin karriär bakom sig och inte stämmer in i P3s image.
      1986 så kom Michael B Tretows alter ego Professorn in på listan med den minst sagt udda ”Den makalösa manicken”, en låt som knappast var det poppigaste som kommit ut på skiva. Men den testades och kom in. En sån låt hade aldrig spelats i P3 ens idag eftersom den inte är tillräckligt kommersiell.
      Tracks har chansen och kraften att förändra branschens utveckling och göra utbudet på listorna oändligt mycket mer varierad än den är idag. Men det hade inte stämt överens med P3s image. På 80- och det tidiga 90-talet var man unik i mediabruset och hade nästan makten över hitlistorna, idag så valsar man efter som en snäll hund och rättar in sig i musikbranschens led. Det märktes inte minst när man skulle fira sitt 20 årsjubileum i radio och gjorde det med att presentera sin maratonlista, alltså listan över vilka artister som plockat mest poäng genom åren. Mesta delen av programmet dominerades av låtar från mitten 90-talet och framåt. Ett fåtal var från Tracks barndom. Eller titta på den jubileumsbox som nyligen kommit ut (recenserad på denna sida). En box som jag hoppade högt när jag hörde talas om den. Fyra skivor med BARA musik från trackslistan! Men när jag såg den så såg jag till min besvikelse att 70 % av låtarna var från senare delen av 90-talet och framåt.
      Så i nuvarande läge är jag schizofren när det gäller Tracks. Jag lyssnar inte längre på programmet i radio, jag är inte intresserad av den musik som idag finns på listan och den utveckling som programmet tagit. Men jag älskar ännu programmet och skulle bli döbesviken om programmet skulle läggas ner eller om Kaj Kindwall skulle sluta. Dr Jekyll & Mr Hyde. Hjärtat säger ja, hjärnan säger aldrig. Men oavsett vilket: Grattis Tracks och tack för 20 år av musikalisk nostalgi!