Denna krönika kommer lite sent, jag vet, men bättre sent än aldrig. Dessutom tycker jag att den passar rätt bra ändå nu. Som alla vet så har ju ”Dallas”, en gammal ikon från 80-talets TV-värld gjorts i ny tappning som gott nu under hösten. Det var ett bra tag sen säsong 1 avslutades, men samtidigt är det inte långt till dess att säsong 2 startar i här i Sverige. Därför tycker jag att det kan vara på sin plats att syna denna nya version av 80-talets stora diskussionsämne på fikarasterna så här långt och 80-talsnörd som jag är så har jag då förstås sett alla avsnitt av originalserien. Att ”Dallas” skulle komma tillbaka i denna form är ju då en överraskning. Skådespelarna är gamla och det har talats i många år nu om en ny långfilmsversion av ”Dallas” med John Travolta som JR och så vidare. Gudskelov verkar dom planerna ha lagts på is på obestämd framtid.

Numera går ”Dallas”-boxar att hitta till billiga summor exakt överallt och ganska snabbt kan man få hela serien komplett till sin DVD-samling. Därför kändes det helt rätt  att lansera nya ”Dallas” avsnitt rent tidsmässigt. Dock brukarnyinspelningar av gamla serier sällan lyckas  rent kvalitetsmässigt eller bli några succéer. Oftast gäller det ju att försöka hitta på nåt sätt att både göra  serien så igenkänningsbar för de som var med när den gick och samtidigt göra den så nyskapande att  dagens unga TV-fans lockas. I 99 % av 100 så brukar det bli max två säsonger innan TV-bolaget tittar med  besvikelse på tittarsiffrorna och bestämmer sig för att dra ur kontakten på serien. I ”Dallas” fall så känns  fokuseringen rätt naturlig, JR och Bobbys båda barn John Ross och Christopher. Ni som såg den första av  dom två TV-filmer som gjordes på 90-talet, ”JR Returns”, kanske minns att man redan där satsade på att utveckla kusinerna till varandras totala motsatser. John Ross till att bli en kvinnotjusare som sin far och  Christopher som den ordentliga med en tjej. I ”The Next Generation”, som är seriens undertitel är den  utvecklingen i det närmaste klar. Christopher (Jesse Metcalf)  ska gifta sig med Rebecca Sutter (Julie Gonzalo) och John Ross (Josh Henderson) dejtar hembiträdets dotter Elena Ramos (Jordana Brewster), medan han smider ränker om att få kontroll över Southfork och prasslar vid sidan av.

Om jag ska ta det negativa med serien först. Den har diverse småluckor i storyn, som varför inte Bobby känner igen att Rebecca är Cliff Barnes och Aftons dotter när han får reda på av Cliff i slutet av ”JR Returns”. För att inte tala om Christopher som både dejtar henne i samma film och gifter sig med henne här.
Tydligen finns det olja på Southfork som ingen får borra efter, vilket jag kan tycka att man borde ha fått reda på långt tidigare, när Miss Ellie levde.
Vissa karaktärer tycker jag också har på tok för lite plats i serien. Ray Krebbs och lilla Lucy skohornar man in som statister i en ny barbeque respektive fest för att Southfork ska säljas. Var inte dom ändå huvudfigurer i originalserien?
Den elake sydamerikanske affärsmannen Vicente (Carlos Bernard) kunde ha blivit en intressant plågoande hela säsongen igenom och gärna in i andra med, men dyker upp efter halva serien i fem avsnitt innan han åker in på kåken.
Jag är också lite emot den här nya sortens filmstil som är gravt MTV-influerad med mainstream pop här och var och en glad countrylåt när Bobby får hjärtproblem och rasar ihop på sitt rum. Många av dagens serier ska mer vara cool och häftig på ytan mer än att kanske lägga mer energi på manus och innehåll och det drar lite åt det hållet ibland.
Men det som jag tycker gör serien svagast är att dom nya unga huvudkaraktärerna, Christopher, Elena, Rebecca och John Ross, är så otroligt bleka i sina karaktärer. Dom är som mellanmjölk som man inte minns och som bara finns där. Man kommer inte ihåg dom särskilt mycket efter att slutsignaturen gått. Bäst potential har Josh Henderson som John Ross, som med bättre manus skulle kunna ha blivit en riktigt slemmig ärkeslyngel för det är en bra skådespelare, men som aldrig blommar ut. 
Ett undantag finns, Brenda Strong som Bobbys nya fru Ann Ewing, som lyckas riktigt bra som familjens nya matriark, som ryter i åt JR och sköter Southfork som om hon varit född där, men som också hinner med att ha lite lik i gardroben. En bra bit ifrån både Pam och Jenna alltså!
Men faktum kvarstår dock, det serien lever på är inte det som man vill lansera, den nya generationen Ewing för dom minns man knappt. Det folk vill se är JR, Bobby och Sue Ellen samt en riktigt gammal Cliff Barnes, som är med i tre avsnitt i säsong 1.

Till det positiva då. Man har lyckats riktigt bra med ha den blandning mellan intriger, action och skumma affärer som originalserien består av och inte helt begrava det i en ungdomsfierad dramastil. Man känner ändå igen att det är ”Dallas” man tittar på. Och för mig är det viktigast.
John Ross och Christopher må vara bleka som rollfigurer, men den fejd som dom har och den hatiska spänning som finns mellan dom bygger man upp bra!
Förhoppningsvis kan man bygga in Anns skumme ex-man Harris Ryland mer i säsong 2. I första säsongen känns han gravt överflödig, men kan bli en riktigt kul badguy om han får utvecklas.

Ska jag vara ärlig så hoppas jag att serien inte blir äldre än två säsonger, vilket jag inte baserar på att serien är dålig på nåt sätt utan för att jag inte tror att serien alls fungerar utan JR, nu när Larry Hagman är död. Då måste man i så fall bygga upp John Ross enormt som den nya grisen i familjen, annars kommer serien att bli väldigt slätstruken och stel. Men för tillfället ser jag ändå fram emot säsong 2. Det är inget banbrytande mästerverk man skapat i den nya ”Dallas”-serien, det är en bra bit till originalet och det blir knappast en snackis som på 80-talet, men tillräckligt spännande för att vara en trevlig kvällsunderhållning och tidsfördriv i trekvart. En tveksam tummen upp för ”Dallas – the next generation”.

Äldre artiklar från Kuriosakammaren