Jag tittade runt lite på mina bloggar och tänkte efter på de närradioprogram jag gjort genom åren. Målet var en tanke som jag fick; att jag måste vara ett av världens mest underliga Depeche Mode-fan! Jag har varit milt uttryckt usel på att promota mitt absoluta favoritband! Inte en rad om en Depeche-skiva ännu i Skivguiden, med undantag från att ”Violator” fanns med på listan över de tio bästa plattorna någonsin. På denna sida har jag ännu bara recenserat två videofilmer med bandet samt visat upp ”Black Celebrations” omslag. När jag sände närradio på 90- och 00-talet, tror någon att jag gjorde ens ett försök till ett Depeche-special? Icke, jag spelade ungefär allt annat, men var pinsamt snål med Depeche-låtar! Och i min skivsamling finns några av albumen på köpkassett, inte vinyl eller CD. Bootlegs finns det extremt få av hemma hos mig. Så, borde jag ändra på det för att uppgradera mig som fan? Självklart, för oavsett vad andra anser så är Depeche Mode ett band jag växt upp med och som alltid varit mina största favoriter av alla band som finns! Ett band som alltid funnits med mig under mitt samlande liv! När en Depeche-låt spelas så går mungiporna från öra till öra!
Så här är den, min hyllning till ett band som förvisso är mer än bara ett 80-talsband, men som för mig är musik när den är som allra bäst! Jag kan inte nämna en Depeche-skiva som är riktigt dålig! Jag kan nämna några låtar som har varit av lite lägre kvalitet, men inga som är riktigt dåliga! ”Condemnation” är ju en OK låt, men inget mästerverk. ”Dream on” likaså!
Jag upptäckte Depeche Mode genom en kompis på mitt fritids 1985 som var synthare. Jag hade hört talas om bandet, men inte mer. Jag hade ingen aning om hur dom lät. Men denne tipsade mig om att Depeche Mode med ”Shake the disease” var en riktigt bra låt. Jag nickade oförstående, men noterade tipset. Så när jag till slut hörde låten så var det otroligt! Vilken låt!!! Martin Gores mollaktiga nynnande inledning följt av de fantastiska synthmattorna och den ste
ntuffa
refrängen. Det här var så häftigt! Sen vällde Depeche-låtarna in i mitt öra, ”I
just can’t get enough”, ”Master & Servant” och ”Love in itself”. Radioprogrammet
Himalaya hade 1986 ett Depeche Mode-special med Martin Gore-intervju och fakta,
förvisso läst av en stakande 15-årig radioprao, men mina fingrar fanns på
bandspelarens inspelningsknapp och en ny värld Depeche-låtar från bandets
barndom uppenbarade sig! Det här var ju bara vackert! Och vilka texter! ”Let me see you stripped down to the bone!”
Sjungen till just den suggestiva ljudbild som sätter låten "Stripped" i just rätt stämning!
På den vägen var det sen. När bandet hade en kommersiell downperiod i 80-talets slut så stod jag ändå kvar som synthare och troget fan. För bandet hade sin stil och vågade står för den, även om synthen på listorna ersatts av Hollywoodballader, Stock-Aitken & Waterman och powerhårdrock. För sånt ligger mig varmt om hjärtat. När man håller sin stil och vet vad folket vill ha, även om det blåser lite motigt försäljningsmässigt! Det är det som gjort Depeche Mode till ett av 80-talets fenomen. Där man trots att artister kommit och gått ändå kan stå med fötterna på jorden som ett av väldigt få band som fortfarande säljer i ungefär samma siffror. Inte ens Madonna eller Michael Jackson har ju en sån trogen fans skara att nästan alla troget står fast och köper sina artisters alster år ut och år in.
Sen kom 90-talet och Depeche Modes flower power-period, alltså då drogerna flödade så mycket att man inte riktigt visste vad dom höll på med, men lysande var det under alla omständigheter. ”Songs of faith and devotion” var, när 1993 kom och det skulle vara mer naturligt, långt från 80-talet och grunge slogs med eurodisco, en räddande ängel och ett mästerverk! Sen var kanske inte videorna dom allra mest lysande och lättbegripliga.
Vid den här perioden så hade bandet börjat med den sak som blivit lite av deras kännemärke, att släppa en totalt överraskande låt som första singel och sen ladda på med normala Depeche-klassiker. ”I feel you” var en chock med nästan o-Depechigt tunga trummor, men Dave Gahans röst och Martin Gores melodi gjorde mig ändå alltid trygg. Samt Andy Fletcher, och vid den här tiden, Alan Wilder vid syntharna.
Under min tid på Härnösands Folkhögskola 1995-96 så matades jag av nya Depechelåtar av en tjejkompis jag hade där som också var ett stort Depeche-fan. Jag hörde bootlegs, nyinspelningar och mindre kända låtar som var för mig helt främmande. Martin Gores solo-ep ”Counterfeit” som var riktigt bra! Man borde kanske utöka sitt samlande lite mer!
När sen låten ”Barrel of a gun” kom 1997 så undrade jag lite vad detta var. En
märkligt tung rockdänga med en Dave Gahan mest distad röst. Låten växte enormt
sen, men låten fick mig också att inse att även mästarna, som man tror är
odödliga, kan falla tungt ibland. Låten är ju Dave Gahans uppgörelse med sitt
drogmissbruk som han nu hade lämnat bakom sig. Det var svårt att inse att man
varit så inne i sitt favoritband och dess musik att man inte ens tänkt tanken på att även ikoner
som Depeche Mode hade drogproblem. Men samtidigt var det stort också att se hur
bandet, och framför allt Dave Gahan, rest sig ur detta och kunde vandra på som
vanligt, trots denna livshotande kamp och de problem bandet haft. Och skivan ”Ultra”
vevades om och om igen i hemmet! Men man hade insett ändå hur en människa kunde
brytas ner så fruktansvärt.2000-talet innebar ständiga hot om bandets upplösning. Gräl mellan Dave Gahan och Martin Gore, soloplatta från Gahan och Gahan hånandes Andy Fletcher gjorde att jag, och många med mig, var säker på att bandets saga var förbi till sist. Men likväl så fanns det alltid en ny platta där efter något år. ”Playing the angel” från 2005 var en tung och kanonbra platta, med första singeln ”Prescious” som en härligt synthpärla med klanger från en tid som flytt. Och hur lycklig blev inte jag förra året när jag för endast en 50-lapp hittade dubbel-CD-DVD-utgåvan ”Tour of the universe”, som jag plöjde igenom sent på nyårsnatten. Japp, endast ett Depeche Mode-fan spenderar nyårsnatten till att se en livekonsert på DVD! Men den energi som Dave Gahan har på scenen vill man ju inte missa! OK, han har blivit äldre nu, men få kan engagera sig så totalt i sin konsert och musik på en scen som han. Och få fans är så lojala och lyriska på en konsert som Depeche-fans. Förhållandet mellan band och fans är nog aldrig starkare än här, på en Depeche-konsert. Titta bara på klippet i ”Filmbanken” där Alan Wilder oanmält plötsligt dyker upp på en konsert och spelar piano i ”Somebody”. Folk står och gråter vid scenen med sina mobiltelefoner högt i luften filmandes. DET är stämning!
På mitt jobb diskuterade jag och en kollega 80-talets engelska synthvärld och han påstod att Depeche Mode inte är ett synthband längre. Jag håller inte med om det. Dom kanske inte blipp-bloppar på samma sätt som i ”I just can’t get enough”, men synthmusiken är så mycket vidare idag än det var då. Fortfarande, 2013, kan man känna igen en Depeche-låt när man hör den. För det som ska finnas finns fortfarande där. Dave Gahans sång, Martin Gores fantastiska komposition samt Andy Fletchers trogna diggande bakom synthen, det som gjort att Depeche Mode ännu är så stora som dom är. Lyssna till exempel på låten ”Soothe my soul” från nya plattan ”Delta machine”! Sen är jag inte så säker på att bytet från deras trogna skivbolag Mute till enorma multijätten Sony är en bra sak, men det kanske kan innebära att det kommer nya plattor fortare än vart fjärde år. Tiden får utvisa. Men en sak är säker – jag kommer nog alltid vara där. Det låter kanske konstigt, men en ny tung och mörk synthpärla från Depeche Mode får fortfarande mungiporna att gå från öra till öra!
