Om man jämför SVT på 80-talet och idag så kan jag fundera: "Vad mycket mer tid man hade på 80-talet än idag". Idag ser man till att fylla varenda liten tid av tid med sina program och finns det tid över så ska det gå till trailar för att göra reklam för de andra programmen. Allt ska gå kloss i kloss i programschemat. Men på 80-talet så kunde man slänga in pausprogram titt som tätt om det fanns lite tid över. Man slängde in nån "Linus på linjen" eller nåt barn som sjöng nån sång. Vid sällsynta tillfällen visade man även en rockvideo. Men allra mest slängde man in programmet "Anslagstavlan" där man visade samhällsinformation i form av skolreklamfilmer. Det var information för polisen, Försäkringskassan, Vägverket eller larmnumret, filmer som var beställda av staten. Ibland kunde det vara mycket värdelöst vetande över filmerna också, som om livmedelsverket försökte informera hur mycket kött det får vara i korv och annat som välter världen omkull. Filmerna i sig var dock inte det som fastnade hos folk, även om de säkert gjorde stor nytta, men signaturen blev desto mer uppmärksammad. En tecknad gubbe vaggar fram meden lapp till en smockfull anslagstavla, nyser bort alla lapparna och sätter upp sin lapp på den nu tomma tavlan och går sen. Detta till en nynnande gungande låt. Signaturen levandegjordes också i Lasse Åbergs "Den ofrivillige golfaren" för den som minns det.
"Anslagstavlan" pågick under 90-talet, innan internet dök upp och fick bli svenskarnas nya informationskälla till viktiga samhällsfunktioner.
.
