En av världens största röster har tystnat! Whitney Houston hittades död på ett hotellrum endast 48 år gammal. Det tragiska är, för att dra paralleller med Michael Jacksons död, att hon, liksom han, är en artist som alltid funnits där på nåt sätt sen barndomen. Även om hon de senaste tio åren inte varit känd för nåt positivt och hennes drogproblem haft mest fokus så har hennes namn alltid funnits där som en av de största och nånstans så har väl alla önskat att drogproblemen skulle ta slut. Och även om många en sån här dag står och kastar sten på maken Bobby Brown och hävdar att han drog henne i fördärvet så är det att göra allt lite väl lätt för sig. Det är tydligt bevisat hos många artister att många inte klarar av det liv som dagens övermänskliga underhållnings- och -musikbransch kräver och den har krävt sina offer. En del har klarat upp sina problem till det bättre, som Mariah Carey och Britney Spears, en del faller offer för den, som Whitney.
Soul från 80-talet har sen länge varit nåt legat mig varmt om hjärtat så självklart har Whitney Houstons musik haft en given plats i skivsamlingen! Första gången jag hörde Whitney var i ett Tracks från hösten 1985 då man testade hennes ”Saving all my love for you”. Låten passerade egentligen förbi helt obemärkt förbi eftersom den aldrig blev någon hit här i Sverige, men redan då så insåg jag att hon ändå hade något speciellt. En röst av guds nåde! Och redan då förstod man att det bara var en tidsfråga innan vi i Sverige också skulle falla för denna röst lika mycket som amerikanarna gjort. När hon sen ett halvår senare fick sitt genombrott även i Sverige så tyckte jag att låtarna var en berg- och- dalbana i kvalitet. Lysande låtar som ”Greatest love of all” och ”I wanna dance with somebody” blandades med, som jag tyckte då, trista ballader som OS-låten ”One moment in time” och ”Where do broken hearts go” . Men, vad kan jag säga, jag var en inbiten synth-discofreak som ännu inte till fullo upptäckt soulmusiken. Men min fascination och beundran för den rösten fanns alltid där. Hon blev någonstans en måttstock i musikvärlden över hur en bra sångröst ska låta, en måttstock som endast en sångerska, Mariah Carey, kunde nå upp till.
Min favoritplatta med Whitney är dock av senare datum för när Whitneys röst och känsla för soulmusiken blandades med det geniala soulsoundet hos LA Reid & Babyface på plattan ”I´m your baby tonight” så stod höstkvällarna 1990 stilla! Här, om inte förr, föddes mitt soulintresse på allvar!
Bästa minnet med Whitney kom dock två år senare. Jag sov över hos en kompis natten mot nyårsafton 1992 och vi hade spelat TV-spel till sent och jag sov i en gästsäng och halv sju på morgonen så vaknade jag bryskt av att Whitney sjöng ”I will always love you” en trappa ner. Min kompis mamma hade gått upp tidigt för att baka och gjorde det med radion på högsta volym så den bara skorrade. Visst kan man vakna sämre än till Whitney Houston, men inte halv sju på morgonen, för jag kunde förstås inte somna om mer sen!
Men visst, när "I will always love you" kom så njöt även jag. Hur i helskotta kunde man sjunga så fantastiskt med en röst?! En modern soulklassiker och det närmaste en kvinnlig artist kommit det helgonstatus med en låt som Michael Jackson kom med "Thriller"! Och liksom Jackos låt så känns den inte uttjatad heller när den spelas utan som en skön och kär vän som kommer på besök i radion!
Slutet av 90-talet var inte direkt hennes tid. Hon spelades allt mindre och hitsen blev färre. Och jag ska inte heller, i ärlighetens namn, inte nämna för mycket om dom lätt hiphopinfluerade låtarna på plattan "My love is your love", där titelspåret, gjort av Wyclif Jean, blev en mindre sommarhit, men där jag kan tycka att den är hennes klart sämsta låt i karriären. Men så är jag kanske inte direkt i målgruppen för den musiken. Däremot så tycker jag att hennes comeback 2002, med låten "Whatchalookinat" i spetsen, är gravt underskattat. "Whatchalookinat" är en klassisk soulproduktion med en melodi som gnager sig fast och med en slagkraftig text! Det var verkligen Whitney som man hoppades att hon ville låta som igen som sjöng.
Det var tragiskt att se henne sen under 2000-talet. Speciellt minns jag en artikel i tidningen där man såg en utmärglad, trasig och nerdrogad Whitney som höll om ett barn, som var hennes eget, och tidningarna talade om att hon var på väg mot döden om drogberoendet inte slutade. Det var absolut skrämmande att se hur en sån stolt och fantastisk musikalisk legend nu var i en helt annan värld och tillstånd! Så även om alla hade hoppats att hon hade lyckats ta tag i hennes liv så var hennes död inte förvånande. Men likväl sorgligt! Ännu en legend är död! Såna det inte finns så många av längre i den slit-och-släng-värld som musikbranschen är idag. Och med en sån röst. För oavsett hur illa däran hon var så levde hennes musik vidare och höll den musikaliska kunskapen hos henne levande i folk minne!
(Denna krönika kan också läsas i komprimerad form på min blogg, Stafrins Spaning)
