På 80-talet fanns det i
huvudsak två typer av filmkrönikor. Dels den ordinarie med Nils-Petter
Sundgren, som var av det finare slaget, och dels denna avart,
specialiserad för videofilmer. Bengt Alsterlind var programledare för
detta program där han recenserade videofilmer från en snickarbod med
tillhörande uteplats. Den här vändan så hade man även med filmvetaren
Ulf Nordström på ett hörn, idag mest känd som en av författarna till
"Tusen klassiker" respektive "Tusen utländska klassiker". Sen skruvade
man till programmet genom att göra Alsterlind till en sorts James
Bond-karaktär som jagades in i en bar där han visade filmtips.
Programmet hade två saker som stod ut i programmet. Dels för att man
satte Bengt Alsterlind, som på denna tid var en dansbandsfrälst, glad
och trevlig uppfinnarjocke i Hajk, att vara en hårdför och tuff
filmrecensent och dels för ett inslag i den senare varianten av
programmen, då Alsterlind presenterade den sämsta filmen under veckan.
Och om man tycker att Sverker Olofsson är hård då han kastar saker i
soptunnan i "Plus" så var det ingenting mot Alsterlind. Filmen
totalsågades i recensionen var på Bengt kastade filmen till en
långhårig skinnklädd hårdrockare med järntänder som förstörde filmen,
antingen med tänderna, en motorsåg eller annat, givetvis för att lite
tufft anspela på Bondskurken Jaws. Som filmkrönika stack den onekligen
ut med sin nisching mot videofilmer och man tog ner den från den lite
lätt högtravande versionen i "Filmkrönikan" till en mer familjevariant,
även om den kanske blev lite väl töntig med sin James Bond-inramning
mot slutet. Sen kan man fundera på hur aktuell filmen i sig var, med
tanke på den enormt långa tid det tog på den här tiden för en film att
gå från bioduken till videoband.
