Under
80-talets senare del så experimenterade man vilt med hur man skulle
kunna komma bort i från det traditionella sättet att göra aktuella och
seriösa pratprogram, alltså att man intervjuar en person i en fåtölj
eller sitter och är gravallvarlig i en studio med en stel publik. Ett
av de mer intressanta försöken kom 1988 när man skapade programmet
"Svepet" med John Chrispinsson som programledare. I programmet så
samlade man publiken i en studio runt ett flertal barbord pratandes,
och vid ett bord kunde en av programmets gäster stå var på Chrispinsson
trängde sig fram i det minglande publikhavet till gästen och
intervjuade denne. Under intervjun så visade man även information om
personen i fråga i små blå skyltar i rutan, ifall man ville veta nåt
som programledaren inte hann fråga om. Men ibland var det så trångt på
folk att kameramännen hade problem att ta sig fram och höll på att
snava på kablarna, samtidigt som Chrispinsson ibland kunde verka rätt
stressad och ointresserad av gästen i fråga, vilket gjorde att
programformen var ett lätt offer för satir. Både Helt Apropå-gänget och
Galenskaparna & After Shave gjorde sina träffsäkra parodier på
programmet betitlade "Släpet" respektive "Stöpet".
Mest omdiskuterat blev en intervju där man
skulle intervjua Stellan Skarsgård och Jan Guillou om den då kommande
första filmen om Carl Hamilton, "Coq Rouge". Chrispinsson frågade Jan
Guillou om han hade vapenkomplex var på denne ilsket skällde ut
programledaren och gick sin väg i direktsänding. Skönast i det inslaget
måste vara John Chrispinssons reaktion på detta, när han cool lugnt
vände sig om till Skarsgård och bara sa konstaterande inför
skådespelaren:
"Han gick nu alltså..."
Svepet lades ner efter ett par år och John Chrispinsson gick vidare
till att presentera kultur i TV, bland annat i bokprogrammet "Röda
rummet". Formen med publiken som en kuliss i ett diskussionsprogram
blev aldrig nån hit fortsättningsvis i TV vilket jag inte sörjer. John
Chrispinsson är en skicklig programledare, men Svepet kändes som ett
sätt att göra intervjuerna mer krystat coola och tuffa än intressanta
och lärorika för tittarna.
