Jag ska genast säga att benämningen "Söndagsjazzen" är min egen och inte det officiella namnet, mycket för att det bestod av fyra jazzprogram som samsades en söndag i veckan. På söndagkvällarna i P3 i slutet av 80-talet så var det jazzfest för oss freaks. Och för mig som 1987 var nyblivet jazzfreak så var det himmelriket. Man varvade alltså fyra program i månaden, ett varje söndag, som alla hade olika inriktningar. Månaden började med Gunnar Lindkvist i "Oerhört", som specialiserade sig på mer modern jazz och jazz av hardbopslaget (typ Jazz Messengers). Det programmet var den av de fyra jag gillade minst eftersom modern jazz aldrig riktigt varit min grej.
     Den andra söndagen i månaden var vikt för "Be bop spoken here" med Börje Räftegård, som spelade bebopjazz (typ Charlie Parker, Dizzy Gillespie). Räftegård var populär bland oss jazzfreaks eftersom han var väldigt kunnig och hade hittat sin nisch. Han avslutade varje program med att säga:
"Lev väl till kropp och själ!"
Varpå han spelade en version av klassiska låten "Body and soul".
     Söndagen efter var det dags för ett program med det vitsiga namnet "Jazz-å-du" där Inge Dahl och Jan Olsson spelade sina jazzfavoriter. Bägge lyfte ett program som dominerades av lite modernare jazz genom att vara lite småroliga och låta som två äldre varianter av "Metropols" Niklas Levy och Ingvar Storm.
     Så, sista söndagen i månaden, var det "Jesses Jazzbar", som var mitt absoluta favoritprogram. Jens Lindgren hette trombonisten som spelade äldre jazz, mest dixielandjazz (Louis Armstrong, Bix Biederbecke o s v). Programmet hade mottot att man spelade "god årgångsjazz". Jazzbaren hade just en bar som ljudkuliss och Jesse Lindgren var en bra och rolig programledare som med glimten i ögat låtsades sitta i en bar och ta emot publikens önskningar eftersom "Jazzbaren" också var ett önskeprogram. Varje vecka hade man speciella avdelningar som hette "Månadens barpianist" (där man alltså spelade en solopianist) eller "Månadens kuriosakammare", där man spelade lite udda jazz från udda ställen i världen. Titt som tätt hade man också temaprogram i en speciel inriktning, som engelsk jazz, showmusiker eller annat. Jag spelade in varje program av Jazzbaren som gick mellan hösten 1987 till dess nedläggning 1991. Jag gillade Jesse Lindgren som programledare och jag gillade "baren" eftersom det var det program som spelade den äldsta jazzen. Ett roligt och udda jazzprogram som spelade klassisk jazzmusik.

Därför blev jag också minst sagt bestört när jag på våren 1991 fick höra att P3 nu skulle lägga ner dessa fyra program. Den officiella anledningen hette att alla programledarna, utom Inge Dahl, var frilansare och hade ingen anställning på SR.  Istället sändes ett liveprogram betitlat "One More Time" där man spelade modern fusionjazz. 
     Inge Dahl var dock en av svensk jazz största krafter och kämpar och slogs med näbbar och klor i Sveriges Radios korridårer för att få dessa program tillbaka, som ju var populära bland oss freaks. Och det lyckades och under några lyckliga månader på hösten gick de fyra programmen igen. Men i november 1991 avled Inge Dahl och SR hyllade honom genom att ta tillfället i akt och slutligen lägga locket på alla fyra programmen och lägga ner dem för gott. Istället sändes nu inget jazzprogram på söndagarna utan "Smokerings" fick ensam ta hand om den äldre jazzen under några år. Jag minns att jag var ursinnig på SR och tycker än idag att det var mygelspel från SRs sida. Det hade varit enklare att säga rakt ut:
"Vi ska föryngra Sveriges Radio. Vi har inte användning för söndagsjazzen mer!"
Än att hitta på bortförklaringar och på ett snuskigt sätt utnyttja en medarbetares död till att skrota hans kamp.
     Nå, dessa fyra program, Oerhört, Be bop spoken here, Jazz-å-du och Jesse Jazzbar är saknade idag. Minnen från den tid då vi jazzälskare hade party framför radion varje söndag. Klippet är Jelly Roll Mortons Red Hot Peppers och "Kansas city stomps", som var signatur till Jesses Jazzbar.